.

Imorgon tar det slut. Imorgon rullar transport och bil mot Hässleholm och bakom mig lämnar jag allt som varit den ohämmade verkligheten under en månads tid. Människor, hästar, vänner och inte minst det välanvända och uppskattade ridhuset blir ett minne att se tillbaka på.

Det känns konstigt och vemodigt, och blödig som jag är (och önskar att jag inte vore) sitter jag och halvgrinar framför min dator. I hate goodbyes, speciellt när jag inte vet för hur lånt tid jag säger hejdå till människor jag tycker om. Om ett dygn lastar jag mina vackra hästar och sen bär det av uppåt i landet, till min verklighet och min vardag.

Jag tror att jag är rädd. Jag säger alltid vi ska ses igen, att det inte är the last goodbye och att jag ska hälsa på - and then what? Nothing. För många gånger har livet kommit emellan och helt plötsligt inser man att det gått ett halvår utan att man gett minsta levnadstecken till personen man förut höll så hårt. Jag är en självständig människa och har alltid varit, men just nu är känslan av att inte kunna stå på egna ben överväldigande. Någon brydde sig, och hela min mur rasade.  

Nu ska jag ta tag i mitt liv och inte bli den blödiga ungdomsledaren jag är under sommarhalvåret. Jag kan inte säga hejdå till gråtandes elever utan att själv storgrina när jag släpper dem. Jag kan inte se transporten med Nemo rulla iväg utan att gråtandes gå där ifrån, och jag kan inte lämna gården bakom mig utan att melankoliskt vända mig om och tänka att ännu en sommar har gått. Jag hatar att gråta bland folk.

24 timmar återstår, sen träffar jag Malin och Anna igen. 24 timmar, och dem ska jag ta vara på.