.

Idag har jag sett jättestora Carma bocka för första gången ever. Det enorma stoet flög två meter upp i luften och landade graciöst ett par meter längre fram. Kvar på marken stod jag och kände mig som Ove Sundberg.

Magkänslan är dålig - ska jag stå med två halta prinsessor? Paris kom (mer regel än undantag) in med ett blodigt bakben. Min första tanke är inte längre "oh my goooood, vad har hänt?" utan snarare "Paris, jag pallar inte. Du får vara blodig, annars håller inte min tidsplan." Riktigt så illa är det förståss inte, hon slapp springa runt blodig i paddocken. Känslan av att sitta på the fucking future är awesome, Paris är amazing. När en duktig ryttare fått henne kommer hon att få Milton att framstå som en helt vanlig vit häst.

Jag har fortfarande inte tagit bort Cortess anmälan. Jag ÄR Ove Sundberg.