.

Pia Hallerby får ridkonst att se lekande lätt ut. Flo, go, alltid mjukt - den som kan rida så borde vara så jävla nöjd. Det är mitt mål - att bara kunna sitta elegant och få hästarna att lekande lätt dansa runt på ridbanan. Pia är grym.

I Sandåkra sprang jag på Carro, Afro och Petra, ett gäng som jag inte sett samlat sen TRF gick åt skogen. Att sitta på läktaren med delar av kärngänget var en nostalgitripp tillbaka till 2005, då jag och Afro slogs med samma häst (observera med, inte om). Spice Girl var vårt projekt och den lilla satmaran till ponny var vår favorit.

Pontus träningar är jättebra. Jag tänker aldrig ge mig på den fronten. Han kan häst, han kan lära ut och han kan handskas med problem utan att något går överstyr. Det blir inga slagsmål, hästarna far inte illa, ingen elev grinar och föräldrarna är inte skogstokiga efteråt. Jag har saknat hans tjat om spända bågar, vattentramp och gester. Jag har glömt hur rolig han är när han blir glad, och jag önskar att jag kunde variera min vanliga träning med hans peppande och pushande sätt att få fram elever. Han hjälpte mig att bygga upp självförtroendet hos såväl Laban som mig själv - och för det kommer jag alltid att minnas hans träningar.

Någon annan som också är jättebra är Terese och hennes vilda ponnydjur. Arthur hoppar höghus och Prince hoppar både hus och även där det inte finns hus. Det syns vilken tjej som tränar dressyr och lär sig rida - tjejen som sitter snyggt all the time med hästen i korrekt form - Terese.

Nu ska jag hoppa in i duschen och tänka tillbaka på alla glada träningar för Pontus och alla tårtor jag åstakommit på vägen dit - inte minst den på allas vår kära busPrince, som dumpade mig i världens minsta oxer första gången jag hoppade honom, hahaha.


Jag & Prince