.

Snön ligger tjock på taken... typ. Dör. Avlider. Stänger av. Stand by-läge - you name it. Jag PALLAR inte sitta och skritta i en månad för att hästarna slår ihjäl sig om man vågar sig på ett travsteg. Kan inte någon godhjärtad människa bara skjuta snön eller be den dra åt helvete (där den smälter mohaha).

Det var med livet som insats och alla kort på bordet jag och Ronny halkade hem från tävlingsplatsen. Med folks uppmaningar i bakhuvudet om att Kristianstad/Helsingborgsfolket inte kunde komma hem pga vädret gav vi oss trots allt av uppåt. Långsamt gick det, och riskabelt var det - men nog fan står hästen i stallet. Ronny intog sin faderliga roll och tvingade oss att dyrt och heligt svära på att inte ge oss ut med bilen ikväll - dessvärre måste vår kock hem (och jag tvivlar på att han planerar att vandra 1,5 mil till Hässleholm).

Well, Ronny körde oss lugnt och säkert hem, och sen dess har det bara ap-snöat helt hysteriskt. Its snöing cats and dogs, HAHA. De dumma, lata, obegåvade hästarna i stora hagen fattade inte att de var tvugna att gå med huvudet mot vinden för att komma in i stallet. Jag har aldrig någonsin varit så nära att lyfta en häst som under eftermiddagens intagningsprocess. Hingstskrället (som för övrigt är en valack) ställde sig bestämt med alla fyra hovarna djupt nerborrade i snön och stod sedan kvar tills jag släppte grimskaftet, gick runt honom och sparkade honom i rumpan och kastade snöbollar i hans huvud. Tur att ingen såg, det måste ha sett fantastiskt roligt ut. Arg tjej slår korkad häst. En klassiker.

Att ta in hästarna är en humörssänkare what so ever. Min nya metod är att ha hörlurar och musik på högsta volym och bara tänka på hur glad jag är att jag inte är i restaurangen just då!