.

Ett tag gick jag alltid ut på en massa fina middagar där man skulle klä sig i svindyra klänningar och vara så snoffsig man förmådde sig. Under den perioden ville jag spy på både klänningarna och människorna jag behövde tråkas med, men nu när jag ser alla mina fina klänningar hänga framför mig känns det som att se tillbaka på typ "a cinderella story" - dock en fruktansvärt långtråkig (och alldeles underbar) sådan. (Det inom parantesen var bara till för att fortsätta på cinderellatemat, det hade alltså inget med verkligheten att göra).

Faktum var att middagar i dyra klänningar bara innebär en massa diskret business-talk och småskryt om framgångar som ingen egentligen ville lyssna på. Givetvis ingick en massa artiga gester och dryga, helt innehållslösa värmande ord till de man satt bredvid. Inte nog med det, dessutom var man tvungen att äta vad som serverades (även om det såg ut som död åsna) och sålänge man inte tänkte köra bil eller föda barn inom de närmaste 24 timmarna fick man vara så vänlig att dricka snordyrt (nästan alltid rött) vin, hur äckligt man än ansåg det vara. Kul att svälja ner död åsna med rött vin utan att spy på sin dyra klänning.

Alldeles nyss var läget tyvärr så illa att jag för en sekund eller två fastnade med blicken på mina klänningar i världens alla färger. Ska de bara hänga där for the rest of my life, eller kommer jag återigen att sitta klädd i dem och våndas över vad jag måste säga till folk som jag skiter högaktningsfullt i...?



Flummigt och 9:4 (most of it)