.

Chocken man får när Carma kommer galopperandes mot en när man ska ta in (hon tillhör skaran som vid blotta synen av ett grimskaft springer till andra sidan av hagen). Snel hest vil in til det tårkade greset.

Idag tog jag tillfället i akt och tvingade min praoelev att rida ut med mig och Paris. Paris var såååå duktig, och så trött när vi kom hem. Lus var en snäll lus, Cortess uppförde sig mellan varven och Nemo visade sig från en tillräckligt bra sida för att allt skulle gå vägen.

Tre nya ponnyer har anlänt och imorgon ska jag provrida dem. Dock är de små som tusan - vi beställde D-ponnyer och fick något som snarast liknade spinkiga B-ponnyer som skjutit i höjden. Well, taniga och trötta efter resan - men söta som socker!


True love never ends

Rebecka tänker överleva sina tio praktikdagar på snabbmat i form av färdigrätter, panpizza och yoghurt. För att stödja hennes fantastiska matvanor tänker jag göra samma sak, med undantag av panpizzan. Den ersätter jag med mina vanliga delikatess-knäckemackor med hushållsost och bregott (fint skare va...) Yammi, Gordon Ramsey vadå?

Imorgon flyttar tre små djur från Mc Donalds och hem till gården. Well, de lämnar Ekeberg och placeras istället bland de andra håriga gräsätarna i Skyrup. Med blandade känslor inser jag att morgondagen snart är här; jag kan inte förneka att jag vill ha hem mina hästar, men när de väl kommer blir det inga fler kakor... hahaha skämt å sido, det blir helt enkelt aningen osocialt igen.

Lus har sabbat sitt täcke. Armina har sovit i en bajs (hahaha), och jag själv har nog inte sovit alls med tanke på att jag är så trött att jag skrattar åt mitt eget arminaskämt. Nivån på skämten idag är under medel. No good.

Med ridskor och trasig hjälm i högsta hugg rullar jag nu mot Lund och lödde i hopp om att visa hästarna så bra att vi åker hem med tom lastbil. Alla hästar har genomgått en extrem makeover klockan sex i morse, och carma passade lägligt nog på att dra ner hela staketet under de 30 sekunder det tog mig att hämta nästa gäng havremoppar (havremuppar?)

Autocorrect skriver selleri istället för well, jag orkar inte... Hahahahhahahahahahahaha.

Hej evelinablomqvist´s läsare! Jag heter Sofie och såg till min stora förskräckelse att Evelina glömt bort allt roligt som händer de närmaste månaderna! Därför tänker jag hjälpa henne och göra en lång lista på sjukt balla saker som ska hända, enjoy!

* För det första så fyller en viss madame hela 20 år den 8 april, och även om hon bor i skogen har vi planerat att ha världens fetaste party då! Om hon inte behagar ta sig hem till Malmö får vi väl hämta hem henne själv. Partyprinsessan nr 1, det är hon som driver denna blogg.

* Som om hennes födelsedag inte var nog så fyller faktiskt JAG år i slutet av mars. 21 år, inte illa. Det ska såklart också firas.

* Evelina verkar också ha glömt bort att hon ska åka utomlands i sommar (dags att boka nu blomqvist!) Om det blir New York, London eller Magaluf verkar ingen ha koll på, men DET måste du ju se fram emot.

* En hemligstämplad person landar på svensk mark om en månad, jag vet att du ser fram emot det, hur mycket du än förnekar!!

* Det blir ju VÅR nu! Gå i stan med vårjacka, dricka nypressad juice till frukost varje gång du är in town, fika i solskenet - I know you love it.

Tack för mig!

Insåg just att bilden på stövlarna jag skrev om igår aldrig kom med. Nu provar jag igen:


Fett sköna, snygga och framförallt coola. De har dessutom trevliga säljare i form av Kiffe, stanna till om ni går förbi! ;)

Stövlarna på bilden är SÅ sköna (och SÅ fancy, haha). De finns i equlines monter ligger ganska nära paddocken (gå från skolmontrarna och mot montern med hästskelett, sen är stövelmontern snett bakom).

Istället för knappar och krux som snörning finns det en sak man trycker på. Ny teknik, oh yes.

Det enda folk egentligen vill veta efter att man varit på horseshow är vad man släpat med sig hem. Jag tänker därför rabbla upp samtliga prylar jag lyckats införskaffa.

- JW-ridbyxor m englands flagga
- KL-strumpor x 3
- Andra strumpor med blingbling (haha)
- Strasspannband
- Kediepannband med blå stenar/blommor
- Ett brunt träns till Lus
- KL-tröja
- Fleece-saker till hunterstövlar

Utöver det fick jag ett par hunterstövlar av Mats Kvist som har Huntermontern. Fett schysst! Besök deras monter, stövlarna som vanligtvis kostar 1299 går att köpa för 499 kr under mässan! Montern finns på transportsidan av paddocken i mäss-hallen.

Efter att inte ha gjort en enda live-update på 30 timmar är det ganska soft att slöa på tåget framför datorn. Göteborg Horse Show är lätt den bästa horseshowen i Sverige, och jag älskar Göteborg.

Massa onödiga inköp har jag gjort och min nya vän Flynn (hahaha) är cool. Jag orkar inte blogga, jag är SÅ trött. Trots detta överväger jag att spendera natten på Slagt.

Både idag och imorgon kommer NELLIE BERNTSSON att finnas i Sveland Arenas monter med jämna mellanrum! Kom förbi och säg hej!

Racerridit Cortess och Nemo. Skenat med Laban i skogen. Stressat ett par varv i ridhuset med Paris. Trots mina inte så hästvänliga insatser har samtliga djur varit gulliga djur. Till och med Cortess tog tag i sitt liv och omvärderade saker - det var roligare att få beröm än att springa på sne.

Om ett par minuter lämnar jag Skyrup bakom mig. Morgonen har jag spenderat med att flytta bord och duka i restaurangen, och till min hjälp hade jag två galna bebisar som bråkade om den bästa bil-leksaken. Ingen vann, de lekte istället sönder den med gemensamma krafter. Crazy kids.

Kristina är en myskatt och inatt lovade jag henne att det kvittade hur många långhåriga hundar som flyttar hit, för hon kommer ändå att ha första parkett på platsen bredvid mig i sängen. Hon är så rolig, när min väckarklocka ringer gäspar hon och sträcker på sig som i en dålig reklamfilm, haha.

Nu är GBG Horse Show igång, och just därför tänker jag påminna er ytterligare en gång om att besöka Hunters monter (för det är trots allt de snyggaste stövlarna ever och de enda som är okej att ha till civilkläder i stan).

...och rubrikens förklaring: Har fått lära mig att ju fler "e" man skriver i "hey" - ju mer berusad ska man tydligen vara. Ajrå.

Ikväll har jag spenderat alldeles för många timmar i restaurangen, mest på att vänta på diskmaskiner som ändå aldrig hann bli klara. Ett företag från Hässleholm var här ikväll och det var fullt liv vad gällde biologisk mångfald och andra märkliga diskussioner. Jag dör lite över min egen inställning, men det var typ intressant...

Kvällsmaten blev nattmat och bestod av Kellogs K - min enda vän ikväll. Nu ska jag springa till huset och hoppas att min Iphone har slutat bete sig som en bortskämd unge ;).


L U S <3

Vid den här tiden för ett år sen låg jag i min säng och vände och vred mig, jag var för första gången (ofrivilligt) vaken en hel natt. 30.000 kr hade försvunnit från kontot jag skulle betala Göteborgsresan med, och ingen hade en aning om vart pengarna tagit vägen.

Jag höll i genomförandet av Sydslättens Göteborgsresa. Bussar skulle bokas och biljetter skulle betalas - det låtar relativt okomplicerat, men jag höll verkligen på att jobba ihjäl mig för att få allt att gå ihop. När 30.000 kr sedan försvann spårlöst visste jag inte vart jag skulle bli av. Jag stod med bussräkningar upp över öronen och helt plötsligt försvann också alla medhjälpare som tidigare stått bakom mig. Att göra av med sina egna pengar är illa, men att inse att ungdomssektionens pengar är gone forever är värre.

Det blev en vecka av banksamtal, styrelsemöten och background-checkups. När det slutligen stod klart att pengarna inte skulle återvända till kontot, kom stora styrelsen till min (vår?) undsättning och betalade alla räkningar.

Efter den perioden bestämde jag mig för att aldrig mer befatta mig med ideellt arbete. Nog för att det gått dåligt med den bestämmelsen, men när allt var överstökat lämnade jag ungdomsstryelsen fortare än kvickt. Jag får fortfarande ont i magen när jag tänker tillbaka på perioden mellan bokningarna och GBG-resan, det var katastrof. Tur att styrelsen på Syds är sjukt bra, och tur att klubben lätt som en plätt kunde rädda situationen genom att hosta upp pengarna som fattades.


Heja, heja på
Heja på SYDSLÄTTEN

Vinst i knock outen på ponny 2010

Fick panik såhär på kvällskvisten över att jag inte hämtat ut GBG-biljetterna som jag skulle gjort för flera veckor sen. Har ringt runt och kommer att åka hem lite tidigare imorgon för att hinna hämta dem innan det är too late - på fredag åker jag och Myggan redan klockan 06.08 från Malmö, och vid den tiden lär jag inte hämta någonting utom mina väskor.

Som om det inte vore nog att jag missat att hämta biljetterna har Iphonen slutat dela med sig av sitt internet. Därför sitter jag nu på kontoret och surfar. Här har blivit jättemysigt och element har installerats lite överallt, så det känns ju helt okej. 

Från mitt förvirrade liv till något lite mindre förvirrat: Innan idag, när jag i regn och blåst sprang med utrsutning till och från lastbilen kunde jag inte undgå att höra fåglarna kvittra, och efter lite ansträngningar lyckades jag känna hur det luktade sommar (istället för häst, haha). Om jag inte sett glad ut innan idag, så gjorde jag det i alla fall då. Om det beror på den kommande årstiden eller att tåget mot GBG snart går vet jag inte, men för en sekund eller två kändes allt såååå lätt. 

 

Att hästfolk alltid har åsikter om allt är mer regel än undantag, och att hästmänniskor till varje pris har ett oreglerbart behov av att dela med sig av dem, det tillhör också vardagen för oss hästbitna idioter. Nu har jag dock kommit till den punkt i livet där jag inser att det finns situationer och tillfällen då hålla käften är det enda rätta agerandet - och ett lysnade exempel på sånna tillfällen är när man börjar prata som sådant man varken har kunskap eller kännedom om. Det är dumt att uttala sig om andras tävlingshästar och deras skötsel, när man själv bara upplevt hur det är att sköta en förbannad promenadhäst som aldrig någonsin behövt prestera.

Jag har ett jätteroligt jobb, min chef är framgångsrik och kan ro vilket projekt som helst i land, flera av hästarna jag rider ger mig så mycket tillbaka och utåt hörs bara gott om företaget jag jobbar för - jag vet att det finns en miljon anledningar för folk att irritera sig på oss, och jag vet att det finns veka människor som tar varje tillfälle de får att leta efter fel och brister i allt vi gör. Att avundsjuka styr folks handlingar är ett faktum, men när vi inte ens konkurrerar mot folk på något plan känns pajkastning från en sida som ett jävligt onödigt beteende.

Våra hästar mår toppen, de går i enorma hagar med fri tillgång till hö och vatten hela dagarna. De sover i stora boxar i ljusa stallar, får den veterinärvård de behöver och rids och motioneras regelbundet. Alla kunder bemöts trevligt, våra avtal är fördelaktiva för alla parter och som anställd får man så många fördelar att ni skulle tröttna om jag började rabbla. Ni som läst bloggen länge eller känner mig vet att jag avskyr folk som skryter eller påtalar sina egna fördelar allt för ofta - men det jag just skrev är så uppenbart och välkänt att det egentligen bara är att påpeka det självklara. Vill man klaga och kritisera något, så får man nog leta efter punkter som att vi alla är obotligt förvirrade, tappar bort nycklar och glömmer datum - för visst har vi en lite smal häst här och en bortglömd passkopia där, men se sanningen i vitögat era okunniga offer - våra hästar har det så jävla mycket bättre än era överviktiga, omotionerade slöfockar som kommer att avlivas i förtid pga hältor som kommer från stillastående och fläsk.


Young, wild and free

...och så var barmarken gone (forever?) En halv decimeter snö "förgyller" skridskoturen till och från stallet, jag kunde inte ha uppskattat det mer... Här sitter jag och Nemo och sjunger Idas sommarvisa när vi skrittar runt på gården, och allt det leder till är ytterligare att skyfall av vitt slask.

Ekeberg blir första hållplatsen idag. Glömde ringa och säga att mina hästar skulle vara kvar inne, men lite motion till och från hagarna har aldrig skadat någon. Bus-Lus och jag var djupt inne i skogen igår och besökte världens mysigaste plats. Försökte ta ett foto men det blev ju bara jättedåligt, as usual när man ser något snyggt. Trollskog deluxe. Lus gillade det också ;).


Gabeljungsskogen och min söta Miss Bond.
Foto: Louise Horvath (of course)

Trots att vi lever så olika liv sitter vi på flera mils håll och tänker tillbaka på samma tid. De pluggar i Lund, de utbildar sig till Sveriges framtid och de lever sociala liv i en stad där allting händer. Jag jobbar, jag spenderar mitt 19 levnadsår i skogen och jag saknar all form av umgänge - och trots att vi inte kan jämföra våra liv någonstans, sitter vi alla och drömmer oss bort till gymnasietiden på Österport.

Mina gymnasieår var de bästa åren i mitt liv. Jag hade rutiner, jag hade kul, jag älskade mina lärare och stora delar av min klass var to die for. Jag tror jag talar för oss alla när jag säger att jag hade the time of my life - varje dag var ett enda långt skrattanfall i tänkarsoffan, och otaliga historier om den ökände Masken Geten, som dagligen ställde till trubbel på lärarrummet.

Mina betyg kan jag bara tacka min klass för. Bortsett från att de var sjukt studiemotiverade och övertalade mig att det var lika bra att gå på lektionerna, så stod mina vänner för stora delar av mina inlämningar och resultat. Vi hjälptes alltid åt - man gjorde det man var bäst på. Medan jag renskrev folks texter gjorde Amanda research för mina arbeten. Ek tog fram fakta som sträkte mina samhällsrapporter och när jag fuckade upp fixade Hampe fram källorna jag låssats att jag hade. Om våra lärare vetat vad som låg bakom helt okej betyg hade de slitit sitt hår, å andra sidan tror jag att de anade. Teamwork + moms, right?

Med lärare som tog med sig fika till lektionerna, kompisar som stod ut med att jag pratade non-stop och en rektor som älskade att prata häst kunde det bara bli kvalité. Jag saknar ÖP, det var awesome.


Fina Amanda och jag på London Eye

Sitter äntligen på tåget hem mot civilisationen, efter att ha racerduschat, sprungit som en dåre genom halva Hässleholm och snubblat över en uteliggare.

Trots att Hässleholm är en liten skithåla är det mycket obehagligare att gå ensam där än i Malmö. I Malmö riskerar man att bli skjuten, men i hässleholm är risken större att man blir överfallen av en inbiten byfåne med pottfrilla och skelande ögon (hahahha). Det gäller ju att prioritera - byfåne eller ligaledare. Jag väljer i alla fall inte det förstnämda ;).

Hiacynta är sååå fin, jag blir helt salig när jag rider henne. Istället föratt försöka springa iväg eller studsa av mig när jag börjar trava, sänker hon frivilligt nacken och frågar vad jag vill. Chocken har inte riktigt lagt sig.

Paris och lus är bäst. Ajfånen dör snart. Got to go. Haaj.

Detta inlägg går inte att kommentera.

Frågan om vilken storbloggare jag tycker bäst om kommer alltid upp, så nu tänker jag ta mig tid att svara på den. Den storbloggaren jag tycker mest om är utan minsta tvekan johannagrant.se - hon skriver på ren svenska, tänker innan hon öppnar munnen och gaggar inte om tråkiga TR-bestämmelser eller sina egna framgångar. Hon är helt enkelt cool och jordnära.

Dessutom är Johanna den enda storbloggaren jag haft kontakt med i det verkliga livet, och jag har läst hennes blogg sen hon var småbloggare, och att se bilder på henne och Chaboukie är alltid sjukt sorgligt, men fint. Att sånt kan hända är så lätt att glömma bort.


Johanna och Chaboukie

Jag vet inte hur jag ska börja inlägget, är fortfarande så uppe i varv att jag skriver fortare än vanligt och rycker till vid minsta ljud. Idag har bara varit ovanligt stressigt, oplanerat och magsårsframkallande. Det blev ett par kakor till lunch - på hästryggen medan jag skrittade fram och pratade med hyresvärdar i telefon. Effektivisering av tiden (livet) har jag alltid varit bra på.

För ett tag sen bestämde jag mig för att tagga ner i stallet och bli en av de som står still och pratar med folk, istället för att hasta runt och göra 200 andra saker samtidigt som man skriker halvhjärtade genom hela stallet. Man framstår som socialt inkompetent och ganska otrevlig när man inte kan ägna två minuter åt folk som pratar med en - så jag valde att ändra mig, på gott och ont. Det får mig att känna mig långsam och lat, men jag hoppas att det får mig att framstå som trevligare. 

Hela morgonen har jag ryktat hästar, smort sadlar, bytt schabrak och ändrat utrsutning i ett racertempo. Cortess blev debutriden efter vilan och ett par barn kom för att leka ponnyridning vilket tog ungefär sjukt jävla lång tid, både jag och Emil var så ostimulerade att vi höll på att få ett gemensamt psykiskt sammanbrott.

Efter det bar det i ilfart av mot Ekeberg, där jag red ut min glada Lus (som tog tillfället i akt att dra iväg och öva på sina inte så graciösa bocksprång i is-slasket, nära döden-känsla mellan varven men ack så roligt). För Paris hade jag planerat ett jätteambitiöst pass med hörnpasseringar och tempoväxlingar, dock fick jag ganska snabbt reda på att jag hade 25 minuter på mig att rida och rykta henne, vilket resulterade i att jag glömde sporrarna, tog fel träns och deletade hela planen med hörnpasseringar. Hiacynta blev inte ens riden. Misslyckad tjej 2,1.

Väl hemma blev det stallfix och hästbyten. Som ett tappert försök att avsluta lite bättre red jag ut min fina ponnybus barbacka i det som nästan var solsken. Det blev aningen bättre, men inte tillräckligt. Idag är en jättedålig dag, och det suger att vara jag (eller också är jag bara en gnällig unge).

Herrå.


Prinsess-Cortess i Virestad. Dagar som idag längtar jag tillbaka, alldeles för mycket.

går ju inte att kommentera ditt senaste inlägg :( men ofta dreamsister är igång, vad kul! men varför står du som ägare på henne? :o

- Nej min blogg suger så jävla hårt. Vissa inlägg går bara inte att få kommenterbara... Jag står som ägare på Dream eftersom jag tänkte stjäla en häst av Anna nu när jag ändå har chansen, så då valde jag den med finast namn "Dreamsister van de Rostal" är ganska maffigt. Haha, okej - det var jag som beställde hästlicensen och jag var tillräckligt ouppmärksam för att inte klicka ur rutan "jag äger hästen."

Hedda snedda om Tänka bär (tyvärr) inget vatten:

HAHA allstå sjukaste, jag trodde att du var Satu Liukkonen (?) när du hoppade idag xD Ni har samma rid stil och samma hår typ, och är korta xDDD. Ska du tävla Malins hästar nu när hon är i stockholm?? Säger samma som fanny det över går inte att kommentera på ;)

- Tack antar jag;). Hahaha, skillnaden är väl då att Satu pratar Finlandssvenska och att hon är sjukt mycket duktigare än mig. Satu är grym. Och ball. Jag kommer att hålla igång Malins hästar, dock inte tävla dem (tror jag?)

Ett stopp (jag la honom sååå dåligt på kombinationen - som "tur" var backade han av istället för att kasta sig in i den) och ett nedslag. My bad, båda delarna.

Dreamsister rev ett - duktig chey.

Jag älskar osbys framhoppning, den är stor, bred och långt ifrån överbefolkad.

Annas förslag var att jag skulle efteranmäla 120n, jag bangar. Det för högt och svårt för oss (för mig) ;).

Heeeey bloggen. Allt ni läser idag är så jävla tidsinställt att det knappt går att beskriva, sanningen att säga är att det är så old news att Elvis död skulle kunna täcka löpsedlarna om man jämför. Well, just därför tänker jag inte berätta några news utan bara upplysa er om att jag med största sannolikhet befinner mig i Osby tillsammans med Fredrik Malm och min lilla häst. Har jag tur sitter det någon skön person på läktaren som kan underhålla mig mellan varven, det blir en lååång dag när man använder banbyggaren som taxi. 

 
Ibland saknar jag ihjäl mig efter Clide. Vi spenderade sju år tillsammans, vårt åttonde blev på 30 mils avstånd...

Du gillar inte dina religionlektioner va? hahaha din lärare måste gråta när hon inser att det inte går att göra dig religiös xD<3

- Fel. Jag gillar mina religionslektioner, jag tycker det är kul att lyssna på hur folk som (i min värld) är sinnesförvirrade enough att tro på det övermänskliga tänker. Sen går inte religionskursen ut på att bli troende, utan att lära sig om de olika religionerna... bara som ett litet ps lixom. Om hon sen gråter över att jag är korkad och inte fattar grejjen är möjligt, men jag tvivlar på att hennes avsikt är att göra klassen till muslimer. ;)

Jag har säkert fel på flera punkter, men det är såhär: Om man tycker något tillräckligt mycket, så kan man övertyga sig själv om att det är så. Jag kommer alltid att kunna hitta argument som övertygar mig om att Gud inte finns, samtidigt som en troende säkert har sina argument som övertygar honom/henne om att Gud finns.

Jag kör rakt av på det logiska tänkandet, och Gud är what so ever inte logisk. Evolutionen, förstörda ozonlager och kemi är logiskt, tomtar, troll och Gud är det inte. Vad man sen väljer att tro eller inte tro spelar mindre roll, men för mig käns det ovärt att ha ett liv som kretsar runt tomtar och troll.

BTW, jag är bäst i världen på att spåra ip-adresser, bara som ännu ett ps till dig :)

varför ser din anmälan annorulunda ut på startlistornia?? Du har face book-märke och "profilerad ritt" hur får man det? och Varför?

- Jag minns inte hur och varför vi fick våra ritter profilerade, men facebook-ikonen som finns under mitt namn leder till vår sida på Facebook om man klickar på den, fett va? ;)

Istället för att äta lunch och rida Laban blev det en racertur till Vinslöv för att hämta Olle. Nu, en timme senare, sitter jag här och trycker i mig godis och gör det tråkiga kontorsarbetet som måste göras. Hästannonser ska förnyas, veterinär, hovslagare, provridningar och kiropraktiker ska bokas och lab-provssvaren måste snart vara klara.

Malin har åkt till Stockholm, känner mig lite som lonleyboy (snäppet bättre än forever alone). Imorgon ska Lalus gå sin första regionala tävling, men märkligt nog känner jag mig mer matt än taggad. Kanske beror det på den fantastiskt hemska hoppträningen igår, kanske beror det på att jag har ätit godis till lunch och inte har min tävlingsoutfit tillgänglig (det suger lite). Fast mest av allt tror jag att det beror på att jag är lonleyboy, som åker utan hästskötare eller kompisar till en tävlingsplats med lyxigt underlag.

Well, back to work - min telefon har gått varm hela dagen och jag har typ ytterligare tusen samtal jag definitivt borde ta as soon as possible. Nu är i alla fall logistiken för imorgon fixad, 1-0 till oss som överlever fram tills dess.


Jag längtar tills min Tårta kan börja ridas igen. Det suger att se henne tråkas ihjäl i en box. I väntan på att Anna D ska trycka rätt hennes rygg och kotor går vi rundor med jämna mellanrum. Tacksamma lilla Tårtan uppskattar dem varje sekund.

Stugorna på gården har blivit så sjukt fina. De är matchade, genomtänkta och urmysiga, jag (som hatar stugboende) skulle lätt kunna bo där. Anna har inrett dem, kanske borde jag jobba gratis en månad och låta henne designa mitt framtida hus, haha.

Paris startade dagen med att vara mongo som fan. När jag rider är jag nästan alltid äckligt fokuserad, och när jag till min stora fasa upptäcker att hästen inte är det och att vi håller på med olika saker blir jag knäpp. Paris och jag höll verkligen inte på med samma sak de 10 första minuterna. Hon speglade sig, och jag red dressyr. Ingen perfect match, men efter många om och men (många arga blickar och skällsord) blev hon riktigt medgörlig och superfin.

Om en timme åker Malin till Stockholm och kommer inte hem förrän den 5 mars. Jag ska bo ensam i hundra år - det kommer att bli segt. Jag längtar redan efter mars.

Tänker börja med något nytt - återpublicera inlägg från hur jag levde mitt liv förut. Det väller upp ungefär en miljon känslor när jag läser igenom hur mitt liv var för ett år sen. Detta inlägget skrevs en månad innan jag tog stundenten.

Då var det gjort. Sista inlämningen är skickad. Ska jag känna mig befriad eller livrädd? Glad eller oändligt deprimerad? Den tiden som sägs vara den bästa är över. Verkligheten väntar.

Hannah, som tycks vara den enda av oss som fortfarande orkar stå på benen, tar snällt på sig ansvaret för att förgylla de sista veckorna vi har som gymnasieelever. Själv är jag så utpumpad att jag faktiskt funderar på om jag i friskt tillstånd någonsin känt mig så utsliten.

Min hjärna har gått på högvarv i flera veckor, jag gråter hysteriskt och skrattar redlöst om vartannat och är så ostabil att omgivningen börjar bli påfrestad. Jag vet varken in eller ut. Studenten är skitjobbig, inte bara på grund av alla de tusen saker som ska planeras in i minsta detalj, utan också för att studenten innebär slutet på det som alltid varit det vanliga, trygga livet.

Nu bölar jag igen. Om två sekunder kommer jag att skratta. Ni som slipper träffa mig under dagar som dessa kan skratta er lyckliga, jag är till mer besvär än nytta.

Jag är så jävla trött i huvudet. Hjärnan har kokat över, det är tomt där inne nu. Och jag har fortfarande inte börjat skratta, men det kommer väl snart.


Mini-me

Havrepappa har gjort ett jätteroligt (och oroväckande trovärdigt) inlägg om Hästsvensson...


Den så riksbekante "Medelsvensson" har blivit äldre och fetare sen sist. SCB presenterade nyligen statistik som kom fram till att Medelsvensson i Sverige heter Mikael och Maria, är drygt 40 år gamla och har två barn. Tillsammans äter familjen 1.3 kilo godis i veckan.

Mikael och Maria bor i en villa och kör en silverfärgad Volvo från 1999. De spenderar 69 minuter i veckan på matlagning och drygt 1000 kr per månad går åt till inköp av kläder och skor. Runt 900 kronor varje månad spenderas på alkohol och godis.

När jag läste detta så började jag fundera på hur "Hästsvensson" är jämfört med "Medelsvensson"? Hur skiljer sig de två från varandra? Jag har funderat en stund och kan nu stolt presentera min alldeles egenpåhittade Hästsvensson:

Hästsvensson är yngre än sin kollega Medelsvensson. Hon, för det är helt klart en hon, är runt 30 år och bor i ett litet hus i en mindre ort. Hon lever ensam eftersom det inte finns någon tid för en man i livet. Alll vaken tid på dygnet går åt till hästarna, eller till att jobba för att få ihop pengar för att kunna ha hästarna.

Hennes bil är en Volvo men av betydligt äldre årsmodell än 1999. Hon förstår inte varför man skall lägga pengar på något som inte gynnar hästarna? Färgen på bilen går inte att avgöra eftersom den alltid är så smutsig att färgen inte syns. "Grå" är färgen på Hästsvenssons bil, oavsett vad det står i registreringsbeviset.

De 69 minuterna som kollegan Medelsvensson spenderar på matlagning gäller även i Hästsvenssons liv, men då pratar vi inte tid per vecka, utan istället tid per år. Hästsvensson spenderar långt mer tid i bilen för att hämta snabbmat, än hon gör vid spisen för att laga riktig mat.

Några barn har inte Hästsvensson. Detta skulle kunna bero på att hon inte har någon tid över till att ligga i sängen, men förmodligen har det helt andra orsaker. Man måste ju heller inte göra det just i sängen. En snabbis över skottkärran under tiden som man mockar fungerar precis lika bra enligt Hästsvensson.

Trots att Hästsvensson är smalare än Medelsvensson så konsumerar hon ändå betydligt mer godis. På den kvart som det tar att köra mellan två olika träningar så har hon inga problem med att smälla i sig två stora chokladkakor och en stor Cola, vilket är lika med dagens middag (idag igen).

Hästsvensson tjänar mycket mindre än Medelsvensson, åtminstone officiellt. Detta syns även på inköpen av kläder. Förhållandet mellan inköp av vanliga kläder kontra hästprylar ligger i storleksordningen 1:1000. Det vill säga att för varje krona som hon spenderar på vanliga kläder så lägger hon 1000 kronor på hästprylar. Det är tur att ridbyxor är så slitstarka som de ändå är.

Hon dricker ungefär lika mycket sprit som hennes kollega Medelsvensson, men det sker betydligt mer sällan eftersom Hästsvensson nästan alltid har något som skall göras väldigt tidigt på morgonen både på lördagar och söndagar. Detta innebär att när Hästsvensson väl dricker alkohol, ja då är det fest!

Hästsvensson har mer ont i kroppen än Medelsvensson, men mår märkligt nog ändå bättre. Parollen som Hästsvensson lever efter är "Vem har tid att vara deprimerad när man har tio boxar att mocka?". På det hela taget är Hästsvensson en lycklig människa som tycker att livet är toppen, så länge hon får vara kvar i stallet tillsammans med sina hästar.

Ibland behövs en dålig hoppträning eller två, för att man ska inse att det alltid finns en miljon saker att förbättra och rätta till. Idag red jag som en kratta på både Paris och Laban - avstånden blev pannkaka, känslan var frånvarande större delar av tiden och jag hade verkligen ingen energi.

När jag red Paris höll jag först på att åka av, och ett par minuter senare tog hela min kropp paus och ingenting fungerade - typ som när man inte ätit på femton veckor, haha (trots att jag ätit frukost ett par timmar tidigare). Nu är jag fit for fight igen och ska efteranmäla mig och Lusen till helgens tävlingar i Osby - lägsta klassen är en 110 så vi kör helhjärtat på att ta oss runt den utan femtioelva fel.


Buslus

Nemo har fått komma hem och Paris har intagit platsen i Ekeberg. Dags att återgå till att telefonterra Göran Rydén och Hasse kiropraktiker, haha.

Jag blir matt av att läsa folks korkade kommentarer angående Dressyrmupp-Linns framtidsplaner. Hon har drömmar och de innehåller hästar - so what? Måste folk go bananas över att hon inte har utbildning eller placeringar i de högsta klasserna? Låt henne och hennes fantasier och drömmar vara - if your dreams dont scare you, theyre not big enough. 

Hon vill ha ett tillridningsstall och tänker ta in ponnyer till en början, ingen big deal om ni frågar mig. Ponnyer som ska tuktas finns det gott om och att göra jobbet är så enkelt att vilken smårutinerad snorunge som helst skulle kunna klara av det. En jävla ponny är inte kärnfysik, men det inser man väl först efter att man lämnat ponny bakom sig.

Att en tjej som flera gånger bevisat att hon har talang inom ridkonst kan klara av att utbilda folks ouppfostrade ponnyer är bara löjligt att förneka. Hon har inte utgett sig för att vara något hon inte är. Den som kan utvinna tesen "jag är bäst" ur hennes text bör närmst fundera över en extra lektion i läsförståelse. Jag är så trött på internetklimatet och alla avundsjuka hästtjejer som inte kan överleva natten om någon annan mot förmodan skulle känna sig värdefull. Att vara nöjd med sig själv tycks vara straffbart i vår värld.

Jag är inget fan av Linn, men jag skulle aldrig sjunka till en nivå där jag låter mina personliga åsikter om någons personlighet avgöra hurvida denne är en duktig ryttare eller inte. Linn är i mina ögon en (censur - det var roligt, men elakt) vars hästar av någon anledning alltid slår ihjäl både sig själva och alla andra (om det handlar om otur eller bristande säkerhetstänk vet jag inte), men att hon är en duktig ryttare står jag trots allt fast vid.

Det är fett jobbigt att vandra runt i ankelhög snö om man är utrustad med snorhala gummistövlar. Trots att jag lätt skulle flugit efter om hon bara försökt gick Cortess som en väluppfostrad prinsessa bredvid mig i snön och var tacksam över att få gå där och andas in vinterluften. Jag behövde inte ens ha stöd i grimskaftet - när jag tar in henne från hagen i vanliga fall brukar vi ha en boxningsmatch på vägen om vem som ska gå var och tvärt om.
Dumma herr kiroprakter har fortfarande inte svarat i telefonen. Jag ringer ungefär 10 gånger om dagen och börjar snart tro att han bytt båda sina telefoner. What to do, what to do...


Liten Lus!

Paris gick SÅ bra nästan hela ridpasset, som idag blev ute i snön på vår enorma ridbana. Med sporrarna på för första gången och solen skinandes i nacken kunde det bara bli mysigt - och ställningen i galoppen var näst intill okej (från katastrof till okej är att ganska stort steg). Sen - när Anna kom med kameran för att filma fina Parisan, hjälptes min hjärna (som talade om för mig att jag luktade halm, hade söndrig hjälm, satt dåligt och bar blå gummistövlar) och Rocky (som gnäggade hysteriskt) åt att sabba vår koncentration. Paris var överallt och jag nojjade mest över mitt inte så talangfulla val av outfit.

Paris är snyggast i alla fall, just sayin'. ;)

Nemo verkar vara bättre idag, Anna har redan varit en runda i Ekeberg och gått med honom. Om ett par minuter ska jag dit och fixa hästarna där och låta Nemo sola solarie, han ska må som en prins! Jag känner mig fett nöjd - är redan klar med stallet här hemma och har dessutom hunnit rida 2 hästar (Y).

Alltså är det du som är "loppan" på annas facebook/blogg?! Om inte, vem är Loppan?

- Ja, det är jag som är Loppan! ;)

...och så blev Valentines day guldkantad av ett akutbesök av veterinären - jag orkar inte! Efter att ha bankat runt min stackars Nemo flera varv i ridhuset i hopp om att han bara var en odräglig ponny insåg jag att något faktiskt var fel. Nu, ett par timmar senare, har vi fått in honom i stallet och sprutat honom med diverse medel och mediciner. Återigen är jag så glad att jag har en chef som agerar direkt och som får läget under kontroll bara genom telefonsamtal.

De andra som befann sig i stallet var superschyssta och hängde med oss i ridhuset tills allt var överstökat för kvällen. Lika bra att ha folk runt omkring sig - annars hade jag garanterat brutit ihop och grinat som en liten unge. Nemo har alltid varit the one, och att se honom stå helt hjälplös i ett stort ridhus tar på de psykiska krafterna.

Superduper-Malin har tagit körkort och jag själv tog det enorma (not) steget att skicka det där förbannade smset till bruden jag saknar och vill strypa på samma gång. Nu ska jag och katten Kristina pussas lite - det är ju trots allt rätt dag för sånt.


HAHA jag och lilla mjuka Kristina!

Igårkväll gjorde jag och Malin en superplan for today. Den sprack innan kl 06.00 i morse, och ersattes av förvirrat sökande efter en ny. Nu har planen ändrats fjorton gånger, och slutligen vet jag vart jag ska befinna mig när idag. Allt är lättare då - jag vet hur mycket tid jag kan vaska på vad och jag kan se till att så många hästar som möjligt får motion.

Laban var superfin i morse och när jag lämnat Malin i Hässlehåla är det Nemobusens tur att roa sig. Han har vilat since like forever (sen lördags, inte okej) och är antagligen sjukt Nemobusig. Planerar redan att fixa någon form av tårta, haha.

Fick ett SMS imorse där det stod att vi fick sovmorgon idag. Det var SÅÅ skönt. Jag är fett glad att jag bestämde mig för att faktiskt ta sovmorgon, övervägde nämligen att gå ut och fixa stallet och rida nån ponny istället.

Dagen till ära är det Valentines day - forever alone-gubben har redan börjat spridas över hela facebook trots att klockan inte ens är nio på morgonen. So sad. Å andra sidan anser jag fortfarande att våffeldagen i övermorgon är mycket viktigare att fira och dessutom blir väl alla glada, right? ;)

Lus will be my Valentine och Bus får hänga med på ett hörn. Jag vet fortfarande inte vem jag fick rosor av för ett år sen, kanske dags att erkänna nu - 365 dagar senare? ;)

Evelinablomqvist @ Instagram

Medina är skadat snäll. Red ut en kort runda och hon var totalt obekymrad när vi helt ensamma travade iväg in i dimman (haha). Go häst.

Nu är jag på väg hem igen (förtydligande: på väg till Skyrup). Ekeberg blir nästa stopp, en liten lus ska få mysa i solskenet och en liten bus ska få göra detsamma. Jag är fruktansvärt otaggad, fast det är ganska behagligt att känna så just nu. Är mest skittrött och skeptisk till omvärlden.

awsporthorses.se - uppdaterad med saftiga news.

Imorgon ska jag ta tag i planeringen av sommaren och vilka veckor jag ska jobba. När jag gjort det kommer jag att svara på alla frågor som rör ämnet, och jag kommer också att publicera ett inlägg där det står vilka veckor jag befinner mig i Skyrup.

Wohoo, snart är det sommar i Skyrup, guys!! :-)

Jag dör på folk som inte kan acceptera att det finns mer än ett sätt i världen att rida fram hästar på. Att hästar inte är maskiner och inte har samma förutsättningar eller personligheter borde vara uppenbart för hela ridsportsvärlden, dessvärre verkar det som att det finns ett gäng högmodiga, otrevliga bitterfittor som fortfarande inte fått nys om det.

Frågar man 10 personer samma sak, får man 10 helt olika svar. Välkommen till hästbranschen - take it or leave it. För de flesta är det självklart att det inte bara finns ett sätt som är det enda rätta, utan att olika hästar kräver olika behandling. Efter lite research har jag dock upptäckt att det fortfarande - idag, 2012 - finns stolpskott som tror att deras inlärda sätt är det enda rätta, för att deras fetlagda tränare (som mest äter korv och kommer med dåliga idéer medan han låter ridsportsverige regna bort) har lärt dem det.

Att sitta på internet och skriva hur FEL det är att rida fram en häst genom att låta den lulla på halvlånga tyglar och galoppera som en galning är patetiskt. Det finns hästar som kräver den sortens uppvärmning. Att säga att det är "fel" är bara ett bevis för att personen i fråga fortfarande är så outbildad att denne aldrig ens ridit en häst som kräver en sådan uppvärmning (eller också har personen varit för upptagen med sitt eget ego för att lägga märke till vad hästen behöver). Nemo BEHÖVER ridas fram sådär - jag kan lägga ner miljoner timmar på att fjolla runt som en dressyrtant - it wont help, för han behöver lekas igång. Clide får inget steg om jag inte har ponnygalopp med mig själv innan jag blir seriös. Jag hade säkert kunnat sitta och rida lösgörande i 2 timmar och få samma effekt, but why? Jag hade inte blivit gladare, hästen hade inte blivit gladare och känslan hade inte blivit bättre.

Jag påstår inte att alla hästar ska skena innan de rids ordentligt - Cortess hade freakat om jag ridit fram henne sådär. Dock säger jag att folk är så jävla nergrävda i sina system att de inte är mottagliga för hästarnas signaler, och så blir det säkert när man sitter och rider sin enda häst dag ut och dag in. Jag skäms åt de hästägare som skriker ut sin bristande kunskap genom att dissa ett alternativt uppvärmingssätt. Kort tygel, graman och för långa sporrar på för ostadiga skänklar är inte det enda sättet att värma - hästar är levande och har olika förutsättningar, har ni glömt det, eller?!

Jag måste ifrågasätta; Vad håller TRF och Syds på med? Hela världen vet att det varit spänt mellan grannklubbarna since like... forever, och när Syds ställer in sin Pay n Jump tar TRF (helt befogat) tillfället i akt och akutanordnar en annan för de ryttare som vill.

Varför är inte båda lite smarta och löser problemet på enklaste, smidigaste, mest fördelaktiga sätt? Om klubbarna samarbetat istället för att försöka vinna på varandras förluster hade hela skabbiga Trelleborgkommunens hästbit blivit så mycket trevligare. I min värld är det självklart att man bara flyttar hela Pay n Jumpen till TRFs ridhus med funktionellt underlag - och sen hjälps klubbarna åt att ordna funktionärer och delar på inkomsterna. Det hade gjort ryttarna nöjda och framförallt hade det främjat ett samarbete mellan två grannklubbar som kan dra nytta av varandra istället för att göra motsatsen.

Jag har inget med Syds eller TRF att göra längre, men jag har en gång varit en del av de båda. Sydslätten är en framgångsrik och väl representerad klubb, och TRF är påväg tillbaka in i matchen - om alla fjortisar kunnat sluta vara så griniga och istället varit öppna för samhället och samarbete hade alla tjänat på det.


Minns ni vad vi alltid sjöng?

We are all the winners, we are all the best
Att vi får va tillsammans, det betyder mest
Även om vi stannar eller bomen faller ner
Så har vi ändå vunnit, för vi är TRF

VARFÖR är hästbloggar så fantastiskt tråkiga? Det slår aldrig fel! (Okej, där ljög jag), men ni fattar nog vad jag menar.

"Dagens ridpass", "idag gjorde jag" och "dagens utrustning" är bara några av de värdelösa rubriker som avskräcker alla läsare från att ens öppna bloggen. Get real, vem fan bryr sig om ifall du red med ett grönt eller ett blått schabrak? Vem är intresserad av att i detalj läsa om dina fantastiska skänkelvikningar eller om hur du cyklade till skolan efter att ha borstat svansen på Brunte? Bespara oss "trogna" läsare sånt skit, vi börjar bli upprorsbenägna och en vacker dag står vi inte ut mer.

Jag älskar huset på Rabygatan 36. Jag har alltid varit övertygad om att jag inte vill ha den där gammeldags stilen som är fett inne just nu - jag vill ha ett nydesignat hus med 2000-talets senaste prylar. Dock börjar jag överväga att bara píratkopiera det här shabby chic-inredda hamnhuset rakt av och garranterat älska mitt nya hem.

Dagens planer blev inställda pga fruset underlag. Nu vet jag inte riktigt vad jag planerar att göra, min tanke var att jag skulle sova halva dagen, men den planen gick i vanlig ordning inte att genomföra eftersom jag vaknade klockan nio. Kanske bara ska chilla tills resten av världen har vaknat, haha.


Det snöar ute. Snöar på sne - för det blåser givetvis. Jag vill till Kroatien. Nu.

Jag är fortfarande sjukt off, fast det har jag inte riktigt tid med just nu. Jag är relatvit säker på att jag om ett par timmar kommer att checkas in på Cutty sArk och spendera hela kvällen i Limhamnstrakten - det känns så jävla nice, trots att jag är en förkyld snorunge med huvudvärk.

Har kletat på ett nytt lager smink, grävt fram representabla kläder och laddat väskan med ett fett förråd ipren och nässpray. Nu fattas bara en något mer organiserad frisyr och lite energi - sen är jag ready for tonight.


Eeeemil och lillasyster Lainevool som dagen till ära fyller 15 år! Wohoooo!

Efter en heldag i -15 grader känner jag mig ganska mör. Både Lena och jag var helt off i bilen på vägen hem. Jag är så stolt över min lilla Lus, han känns så ärlig och arbetsvillig, han går verkligen in för att göra mig nöjd, och han lyckas.

I 1m fick vi det där klassiska skitpetet igen. Annat än jämna resultat kan man i alla fall inte säga att vi har - ett ner i varje klass sen November typ. Whatever, han var superlydig.

I vår 110-debut lyckades vi dra på oss 12 fel, men det kändes mot alla odds ganska bra. Fick ett pet i kombinationen och la honom katastrofdåligt på en annan linje, där han rev inhoppet (pga av att jag sabbade hela taxeringen) och kom så galet in på andra att han med lite självbevarelsedrift i kroppen stannade. Efter stoppet fick vi tillbaka vårt flo och hoppade klart. Jag är sjukt nöjd, trots ett dåligt resultat.

Malin och Hiacynta ägde ut alla i första klassen och vann en fiskrosett ;). Dessutom var de snyggast på tävlingen i sina sprillans nya KL-kläder och söta ansikten. Nästa gång hoppar vi i södra Skåne, och då hoppas jag att lilla C är fit for fight again.

Är såååå nöjd med min prins. Skriver resultat senare, spyr typ när jag stirrar ner i telefonen;).

Snart startar Malin första klassen. Världens bästa chef var precis här och pepp-talkade lite och påminde om hur jag ska rida svängarna. Det behövs en snabb refresh med jämna mellanrum, jag blir sjukt motiverad att göra rätt.

Anna Hassö står för morgonens underhållning och jag har ätit världens äckligaste frukostmackor. Nu ska jag vas social (och alla mobilbloggar är omöjliga att kommentera..)

Jag är lite nervös för första gången sen jag debuterade 110 med Cortess. Idag är det lusens tur - det får bära eller brista.

Jag är supertaggad och Lena är världens bästa hästskötare :).

Ansträngde nästan ihjäl mig - sopade stallgången av egen fri vilja. Slutade dock ha den där viljan när jag lagt ner 20 minuter och insåg att jag fortfarande inte lagt upp en enda hö-hög. Nu har gången blivit sopad två gånger, det borde räcka februari ut.

Nu har jag lagt upp mat för hela helgen till alla hästarna, fan vad mycket de äter, och fan vad ointressant blogginlägg det här blev. Who cares about hö och hästfoder? Inte ens jag bryr mig, jag bara gör. (Fast jag måste motvilligt erkänna att jag bryr mig sjukt mycket, jag kan stå och pilla med höstrån hur länge som helst för att få exakt så mycket som jag vill till hästarna, haha). 

 

Min fina lilla ponny, som fyller 20 i år. Tänk att jag haft honom i 8 år i år... <3

Censurerade inlägget jag skrev igår. När jag börjat skriva glömmer jag ofta bort att folk ska läsa som står - en sjuk svaghet i min hjärnkapacitet. Jag pratar i regel inte ens med folk, så att skriva om hardtimes öppet på internet känns ju som en jävligt dålig idé.

Det segaste med att ha en blogg är att folk tror att de känner mig bara för att de följer allt jag gör på internet. Det jag levererar till er är ungefär 10% av vad som händer i mitt liv - ni har trots allt ingen koll om ni inte besitter talangen att läsa mellan raderna, och den gåvan tycks de flesta av er vara födda utan. Ni bara förutsätter och bestämmer åt höger och vänster, go ahead med era 10%.

Jag väljer vad jag vill ge er för bilder, jag bestämmer vad ni ska tro. Jag vinklar, ljuger, gör smilegubbar, tar bort dem och förvränger HELA tiden. Det ni läser är en (oftast omsorgslöst) utvald del ur min verklighet, och innan jag publicerar den hänsynslöst uttryckta delen förvränger och förskönar jag den tusen gånger om. Min blogg är trots allt inte 100% privatägd och jag bloggar med andra ord inom ramar av positiv energi - något jag då och då har svårt att leva upp till.

Folk brukar uppfatta mig som ytlig och svår att komma nära - och jag tänker inte argumentera emot. Jag är ytlig och jag vill inte att människor ska veta allt om mig och mitt liv. Armlängds avstånd, jag överlever ändå - troligtvis bättre eftersom jag slipper nojja över att överlämnat mig själv till någon annan.

Ett halvår senare förstår jag varför det är omöjligt att kommentera 90% av mina inlägg. Ikväll rättar jag till det, haha. Korkad tjej.se

Jag har aldrig sett Gustav så tomt. Vart tog alla människor vägen? De börjar väl dra sig hemåt nu när det blir mörkt, allt för att slippa bli morgondagens rubriker på tidningrna för att de blivit skjutna.

Jag är helt utmattad efter att inte ja gjort någonting en hel dag. Jag orkar inte ens ta mig hem, väntar i stan och vaskar dyrbar tid. Kanske bara behöver en hel natts sömn utan break på flera timmar - borde jag begära ut långtidsverkande sömntabletter och fuska mig till ro? Det känns mest lockande - jag är slut som artist och har ingen energi att agera på egen hand.

Jag känner mig hopplös. Har spenderat dagen med fina vänner i staden jag älskar och ändå kan jag inte förmå mig att vara glad. Något fattas, och jag börjar bli äckligt medveten om vad det är. Jag tror att jag har vetat det ett tag, och det gör mig störd.

Nu ska jag skrapa ihop min sista gnutta energi och vara världens lättaste och gladaste tjej den sista timmen i stan. Imorgon ska jag säga förlåt till Laban och sen ska jag trimma Paris. Att se framåt suger, men en dag eller två klarar jag av.

Hundarna var galet fina. Jag vill ha en egen, men får nöja mig med att beslagta Annas med jämna mellanrum. En hund kostar visst lika mycket som min häst, det är ju ingen kvantitet för pengarna i alla fall.

Äventyret fortsätter. Blev instängda i ett skitläskigt lagerutrymme med tre okända män. Fick lite diskret panik när dörrarna stängdes och stod högst 4 cm från anna. Hoppade nästan på fel buss när jag skenade över centralen för att hinna äta med mina kompisar. De fick skippa föreläsningarna ändå för att jag var två timmar sen. Sorry guys...

Människor, vänner, trafik, butiker och liv all over the place. This is so me. När jag sitter här och fikar med vänner kan jag inte förstå hur jag överlever isolerad - fast jag har ju världens coolaste arbetskompis och en fett skön chef, och ett gäng glada hästar - det väger upp. But still, this is who I am. Eller är det det? Jag vet inte, fast det kanske inte spelar någon roll egentligen.

Nu ska jag ägna fem minuter åt att svara på mail och ringa upp kunder. Dessutom ska jag ta reda på de saker som en viss nellie Berntsson vill veta... ;)

Nemo bockar inte hur jag än försöker få honom att bralla av sig. Han känns bara bekvämt stimulerad och till freds med vad som händer i hans liv. Idag skuttade vi runt barbacka i ridhuset och hade precis så roligt som man ska ha med sin ponny. Inga bocksprång, inga olater - bara en superpigg och mjuk ponny.

Underligt, ha? Jag väntar, utmanar och ber på mina bara knän om att han ska uppföra sig illa så att jag kan nå problemet, och ju mer jag försöker, ju snällare blir han - och kanske är det där alla andra misslyckas med honom. Han behöver ha ett händelserikt och fartfyllt liv för att kunna uppföra sig som en ponnyprins. Att utsätta honom för psykisk terror - försöka få honom till lydnad genom att bromsa, fega, slå och låta vila har bara motsatt effekt, han är för bra och för smart för att ge vika för dåliga metoder. Det handlar helt enkelt om att hitta Nemo, den riktiga Nemo, och honom hittar man inte genom att skritta på korta tyglar i ett ridhus.


Nemobus tittar in i sin box på Tullstorp, där jag hade honom vår första månad. Efter det flyttade jag honom till Gabeljung, där vårt bockfria liv började ta form. Vi hade SÅ roligt - hela tiden.

Hysterisk tjej satt just av hysterisk häst. Kaos. Katastrof. The hell of a scandal. Inte vår dag idag.

Morgonen startas upp med kontorsarbete och strykningar av hästar. Vi hoppar över Flyinge, det är för kallt, för långt och för ovärda "klasser." Jag åker hem på lördag eftermiddag efter tävlingarna i Perstorp, en helg i stan känns mer lockande än en i stallet, åtminstone sålänge -15 är den rådande temperaturen.

Vår omtyckta veterinär Göran Rydén är på väg hit för att kolla över ett par hästar. Prinsessan C är en av dem, men trots det ska jag fortsätta jaga kotknackaren. Anna pratade om att kunna ta med henne till Heslingborg när Svante ska hoppa Calvano där, två flugor i en smäll - det vore ju grymt (och läskigt, haha).

Nu ska jag återgå till att maila hästmänniskor om hästsaker på hästsätt. Gnägg och hoj.


Jag och lilla Honey-boll (Hannibal)

Rocky!

...but then again so are you.

Nu tänker jag citera en del ur en text som storbloggaren Linn Olsson skrivit, för det hon skrev var så jävla sant.

"Som om jag inte vet att det sitter mammor från ridklubbarna här omkring och nästan biter av sig sina egna tånaglar i frustration över vad jag åstakommit på den här bloggen? Eller har full koll på skvallerbloggar och vad som händer? (...)

Det har hänt så jäkla många gånger, tro mig.
”Alltså jag vet inte ens hur man öppnar en dator, jag förstår inte hur du oooorkar blogga?” Tio minuter senare ”Jag såg det som den skvallerbloggen skrev om dig blablabla”…
Det är alltid vuxna som langar dessa repliker, herregud, att det ska vara så svårt att säga ”JAG läser DIN blogg, jag såg vad skvallerbloggarna skrivit”?

Alla har såååån koll och är så nyfikna, men ingen ska erkänna att dem läser."

--------------------

Det är sjukt sant, och de enda vuxna jag kan förmå mig att tycka om är de som öppet läser min blogg, och som kan prata om vad jag skriver och vågar bemöta det som andra skriver/säger om mig på internet - för jag vet att alla vet vad som skrivs och sägs. På senaste tiden har jag faktiskt träffat sånna vuxna, som inte biter sig fast i old fashion sunk-TV, utan som är lite mer classy och öppna för 2012 - och internet.

Jag menar, är jag så pinsam att det är befogat att skämmas för att man klickar in och tråkläser på evelinablomqvist? Är jag så korkad att det är skamligt att lusläsa mina tankar? Är jag så ful att det blir patetiskt att titta på mina larviga hästbilder? Jag förstår inte varför folk - vuxna - alltid försöker dölja att de har full koll på varje ord jag publicerar på nätet. Jag vet att jag är bevakad av hundratals ögon varje dag, och jag skiter i vems ögon det är - så varför läsa i sin ensamhet när ingen annan kan se er..?

Provridningarna klara. Bara 4 hästar kvar att rida, jag dör av lycka... (eller köldskador).

Jag är sjukt förkyld, sitter med Lisas gulliga knähund och försöker tina upp. Det går sådär, hästar är överskattat i 20 minusgrader. Om en halvtimme ska jag ha första provridningen, shit vad kallt.

Folk har så olika åsikter om det där med att tvinga hästarna att maxprestera (tävla) i kyla. Jag själv överväger att joina den gruppen, mest för att det är ruskigt bekvämt.

Inser med hjärtat i halsgropen att jag faktiskt inte kan ta mig hem från Flyinge. Jag har både körkort och bil - men inte fan hjälper det mig (eftersom bilen står hemma). Mitt enda alternativ (om jag utesluter att gå hem) är att åka tillbaka till Skyrup. Det känns sådär - inget är fel med Skyrup, men jag behöver komma hem och pausa  och göra något just for fun.

Kan inte riktigt sluta sucka. Hur tänkte jag när jag var säker på att jag skulle stanna kvar i söder efter pay and jumpen?! Dessutom lär jag inte vara klar där förrän närmare mitt i natten om jag ska tro ryktena som cirkulerar.

Whatever. Verkligen. Whatever. Fast jag kan inte få mig att känna whatever. Jag har sjukt bra självdiciplin, men just idag funkar den inte alls. Kanske värt att beställa taxi bara för att få problemet ur världen. Å andra sidan har jag inga nycklar till något hus. Kan sova hos hästen, but oh - då kom jag ju på att jag inte har någon häst uppstallad någonstans längre, vilket får mig att avsluta med en förbjuden mening - fuck my life.


If I could turn back time...

Världens coolaste chef, Anna, påstår att hon är starkare än mig. Jag börjar bli rädd att det är sant. Jag rider hur många timmar som helst om dagen, ändå utklassar hon mig i vattenspannsbärning. Fast hon tränar massor, springer typ en mil om dagen. Vid ett förvirrat tillfälle i mitt liv försökte jag och Malin också göra det, detta pågick dock bara under 2-3 dagar, sen glömde/prioriterade vi bort morgonjogging och ersatte det med typ nutellamackor. Det blev ingen succé och det blev inga snygga ben. Det blev bara kallare och mörkare, det var ju jul.

Jag vill ha långa, smala ben och fina ögonfransar, och jag önskar att jag kunde amputera mina äckliga hamsterkinder som vägrar försvinna hur jag än försöker. Utan dem hade mitt liv varit så mycket bättre. Nu flyter jag in på ett icke bloggrelaterat ämne som jag inte ens är intresserad av att dela av mig av, och avslutar därför med att erkänna hur sugen jag är på att gå ut ikväll. Fast nej, det är jag inte ens egentligen, jag är bara sugen på att gå ut med mina fina partypinglor som jag träffat titt som tätt varannan månad, wohoo. 

 

I lastbilen på väg hem från Kullabygden (som för övrigt inte alls var bondigt, utan mysigt) pratade jag oavbrutit i telefon med kunder och hästägare. Jag tycker att den delen av ridsport är ganska värdelös och att känna sig som en hästhandlare är inte favoritkänslan, men nu är det gjort. Imorgon har jag ungefär tusen provridningar och sen är ruschen över för ett par dagar.

När vi slutligen kom hem insåg jag att vattnet i stallet fortfarande inte rinner. Jag insåg också att jag inte kunde fixa problemet medan restaurangen var i full gång, vilket resulterade i att jag istället för att fylla hinkar sopade stallgången - då gjorde jag i alla fall något rätt. Jag längtar tills måndag, då kommer Ronny tillbaka och när Ronny är här är hela stallbiten hans ansvar. Det enda jag gör är att dosera hö och nattfodra - lagom avancerat för en död fisk.

Vår nyanställda servitris Elin är här idag, fett kul. På tal om något helt annat så bär det av till Perstorp nästa helg om Anna kan köra. Det ska bli skitroligt, och jag funderar på att byta klasser åt höger och vänster. BTW så måste jag ju - återigen - stryka min prinsessa. Man kan ju bli ärke-emo för mindre...


Haha vadå sorgligt utbud..?

Dagens funderingar...

- Hur dum i huvudet är man om man kritiserar någon annan ANONYMT för att denne uttalar sig olämpligt?! Om man inte ens kan stå för sin kritik kanske man bör överväga att låta bli att publicera den.

- Varför går bara vissa av mina inlägg att kommentera? Har jag gjort något konstigt eller är min blogg konstig?

- Är det taskigt att starta tre dagar på en vecka?

- Har jag lagt ner 30 minuter i onödan på att ta bort "gillamarkeringar" på Facebook? Tittar någon ens på sånt?!

Yes, its true - jag strök Cortess från sista klassen. Hon har ont, och äntligen kan vi garrantera att det inte sitter i benen. Under framhoppningen till 110-klassen vägrade hon på oxern flera gånger, och varje gång hon stannade slänge hon sig upp på bakbenen och så att vi stod och vinglade mellan framåt och bakåt. Till och med stencoola Pia Hansen drog efter andan - det måste ha sett sjukt ut, men det kändes ganska stabilt (duktig Cortess).

Jag kände redan i första klassen att någon inte var som det skulle, hon trampade inte av (om hon själv får bestämma klipper hon helst av fyra galoppsprång för tidigt i vanliga fall). Snälla, fina Cortess hoppade trots detta runt felfritt och vi hamnade precis utanför placering - men ni kan tro att jag ångrar att jag slet runt henne i en sväng - hon kämpade emot som en idiot, and so did I - men efter den svängen insåg jag att hon inte var helt hundra och skumpade runt resten av banan så schysst jag kunde.

Ända sen en vecka innan jag ställde av henne har jag känt att hon rört sig konstigt. Hon har inte varit halt eller knickig, utan mer som en häst med stört rörelsemönster. Eftersom jag är världsmästare på att oroa mig i onödan har jag valt att blunda för det som uppenbarligen var ett faktum - Pia konstaterade idag att en ryggkota har hoppat åt sidan och ligger jättefel i dagsläget. Kiropraktikern blir just nu telefonterrad av oss båda och jag är SÅ GLAD att Pia direkt efter att jag strukit mig kunde berätta för mig vad felet var - annars hade jag suttit här och tänkt tills hjärnan kokat över.

Så nu vet ni varför jag strök mig - och jag älskar Online Equipe. När folk sitter klistrade framför datorerna och följer mina rundor känns det NÄSTAN som att de är där och tittar.

Jag dör. Min prinsessa har ont, och hon har aldrig sagt något så tydligt förut. Vet inte om tävlingsmänniskan i mig eller delen som älskar Cortess är mest besviken, det är nog ganska jämt. Jävla apa.

Love is blind - jag ser bara perfektion när jag tittar på min lus. Ett ner i första, en supertaggad häst som dagen till ära avancerat och lärt sig att bocka på riktigt. Han har kört oskyldiga lufthopp fram tills idag - men som anna alltid säger - hästar som bockar har stark rygg.

Goood morgon bloggish. Enar och jag är på väg till oryktade hästar på ekeberg och jag har lite panik över att hitta två jättesmutsiga grisar i mina boxar..

Well, det kan inte va värre än Arthur innan hoppträning, och mina sadlar är
I alla fall representabla. Själv ser jag ut som "kom och hjälp mig."

Har läst sms halva natten och saknat virestad. Livskvalité.

Laban var crazy, jag var svag och seg, orkade inte rida, fick ingen känsla, hade ingen energi - you name it. Så har det varit ett tag nu, jag orkar inget och jag blir galen på mig själv för att jag bara åker häst.

Allt går långsamt, folk är omständiga, tar tid på sig, pallar inte and so on. Jag är bara stressad och frustrerad, rädd att folk ska tro att jag är lat för att ingenting blir gjort. Jag vågar inte ligga kvar i sängen längre än till 07.15 eftersom jag inte vill framstå som seg, trots att det inte spelat någon roll om jag sovit en timme till - för de kommande vakna timmarna spenderade jag ändå på att vänta, vänta och åter vänta. Jag får magsår av att vänta, blir tokig på hela mänskligheten. Kan folk inte bara få tummarna ur röven och öka tempot? Jag står rakt upp och ner - ser lat ut och håller på att ta kol på mig själv för att jag försöker skynda på världen utan att bli otrevlig. Det går inte.

Fuck this, jag vill bara gå och lägga mig och tänka, utan att känna mig lat, dålig och kass. Jag är trött på att skynda och kämpa för att inte känna mig som en idiot.

I like!

Bloggläsare! Nu har det hänt! Vad Kokar har återuppstått från de döda, inatt mellan 11 och 12 inträffade det otänkbara. Givetvis tar jag och Malin åt oss äran för återuppståndelsen, och därmed får ni kristna krakar ännu en anledning att glömma Jesus - återuppstå kan vem som helst göra.

http://vadkokar.wordpress.com - en matblogg för ryttare, av ryttare.

GRATTIS till min balla bror som tog körkort igår! Bättre sent än aldrig, right? ;)

Många av er har redan märkt det, men mitt kommentarsystem har slutat fungera igen. Jag vet inte vad som är fel och inte heller vad som gör att det blir fel - men jag har tagit kontakt med bloggportalen och förhoppningsvis kommer ni att kunna publicera kommentarer precis som vanligt snart igen.

Blogg.se har många fördelar, men det är var och varannan dag "detaljer" som försvunna kommentarer strular till tillvaron. Just nu är jag dödstrött på att spamma dem med "det funkar inte-mail."

Nu står Malin för mitt internet också. Hur kan hennes Iphone vara tusen gånger snabbare än min? Min telefon får mig att framstå som en retarderad snigel med stödhjul - jag kan inte göra någonting utan att lägga ner 15 minuter på att glo dumt in i skärmen när ingenting händer.

Idag har jag bara ätit, ätit och ätit. Började hälsosamt nog med en Mc Donaldslunch med de andra på Ekeberg, och avslutade kvällen tillsammans med Anna, Malin och barnen samt en stor, fet turkpizza som säkerligen kommer att göra oss finniga, feta och fula inom snar framtid. Deprimerande, men mättande.

Biggest looser kan jag inte titta på, men Sveriges värsta bilförare får mig bara att skratta och tänka tillbaka på min sista termin i gymnasiet. Ponnyakuten, Sveriges värsta bilförare och Ove Sundberg underhöll oss varje tisdag under den fyra timmar långa håltimmen.

Dagens hemska wake up-call: Halmstall luktar så vidrigt mycket häst att man dör. Mitt hår stinker. Mina kläder luktar långa vägar. Skorna jag går i osar sunkigt. Euw. Halm i all ära, men fräscht luktar det inte. Ändå håller jag fast vid min åsikt - halm är det bästa underlaget om man är häst.

Hoppträningarna idag gick verkligen bra mellan varven. Om det beror på att mina hästar var på tårna pga av kylan eller om vi bara hade flo vet jag inte, men om allt går bra på lördag är planen att efteranmäla 110 och 120 på söndag - jag nojjar lite, det är dömt att misslyckas - men vågar man inte misslyckas kan man aldrig vinna, eller vad är det Roffe säger..?!

Jag kör på mottot "lika bra att bara göra det." klättrar vi inte nu klättrar vi inte sen heller, och det känns ju som waste av tid, pengar och energi. Hellre backa ett steg än inse att jag avstått något som varit inom räckhåll.

Just nu inne hos vilda familjen Wemlerth. Jag bloggar när mr axel gått och lagt sig ;).

Mina hästar är bäst (höhö). Kullabygden och flyinge blir toppen. Taggataggatagga.

Stefan berättar om -15 grader. Malin och jag är påpälsade som fjällvandrare. Nu kör vi!

Är dom inte söta? Jag köpte dem här om dagen, kunde inte riktigt låta bli. Fett sköna att springa runt i på kvällarna.

När ni läser detta är jag antagligen redan i full färd med att lasta hästar eller packa lastbilen. Morgonbloggning finns det inte tid för när vi har hästar på flera ställen - då ringer klockan kvart i sju och sen går dagen i ett fram till sex-sju på kvällen, då allt brukar vara färdigt för dagen. Efter det är bara kvällsfodringarna kvar, och de är inte förrän betydligt senare.

När hästarna står hemma är det chill, fast jag måste erkänna att jag älskar att inte ha dem hemma. Jag trivs med människor runt mig och jag njuter av att kunna åka ifrån stallet - jag har alltid sagt att jag aldrig ska bo på gård, för jag vill kunna komma bort från hästlivet och ha ett rent, spånfritt stadsliv att komma hem till. Givetvis är det jättemysigt att ha hästarna utanför fönstret som vi har nu - och det är ju perfekt, för nu har jag både och!

Oj, vi har visst flyttat in i halva Annas hus! Så mycket varmare och så mycket mysigare. Me like.

Blomqvist och Karlsson flyttar in!

Haha åååh vad jag är irriterad. Bara för att en liten grupp människor beter sig som idioter i staden där jag bor gör väl inte mig och resten av invånarna till sämre människor?! Hur snevriden uppfattning har man om man inte kan se över sina egna generaliseringar? Jag dör. Jag är så frustrerad.

Jag har inte skjutit någon. Mina föräldrar har inte skjutit någon, och vad jag vet har ingen jag umgås med gjort det heller. Leave it, bitch. En bondjävel som bor i en håla där hon själv säger att 90% av befolkningen har feta problem med henne kanske inte ska uttala sig om en stad hon besökt 2 gånger.

Jag kommer antagligen ångra mig och ta bort detta senare idag, men just bu är jag så arg att det kokar över. Fuck you, din jävla bitterfitta.