Så varför rider vi?
Söta, snälla, snygga, trevliga, duktiga Louise Grotte bad mig skriva ett motiverande inlägg om varför man höll på med hästar och ridsport. Jag har funderat på det en stund, och vet nog ungefär vad jag ska skriva nu.
Egentligen vet jag inte varför jag håller på med hästar och ridsport, samtidigt som jag mycket väl vet varför och framförallt - varför jag inte väljer bort det.
Kallt, lerigt, otacksamt, dyrt, slitigt, skitigt - man kan rabbla ridsportens vardagsmat i oändlighet. Man blir smutsig, utsätter sig för fara och lägger alla sina pengar på något hästen ändå bara ska äta upp. Ändå gör jag som så många andra det varje dag - i ur och skur. Åker ut till stallet, mockar, ryktar, rider, kelar, matar and so on. A never ending story. Under den tiden jag har ridit (vilket är detsamma som hela livet) har jag bara ställt mig frågan "varför i helvete gör jag det här?!" en eller två gånger. Faktum är att jag inte haft något konkret svar på den frågan just då - när man får frågan vet man inte varför man gör det.
Jag tror att jag envist fortsätter med hästar i upp och nerförsbackar för att det är en livsstil. Ridning är ett intresse, att ha häst är en livsstil. Har man hamnat i smeten sitter man också fast, och för mig skulle det krävas mängder av energi och revolutionsvilja för att ta mig loss. Hela min värld är uppbyggd kring hästar och ridsport, 95% av min umgängeskrets är inbitna hästmänniskor som är lika inskränkta och fast som jag. Jag vill inte ens bryta mig loss, detta ÄR jag, och därför fortsätter jag.
Visst har tanken slagit mig att bara lägga av - att aldrig mer sysselsätta mig med ridsport. Den tanken har dock alltid slagits bort av faktumet att jag skulle förlora allt jag tycker så mycket om - jag tycker verkligen om hästar, jag älskar att tävla, jag älskar känslan av att inte alltid ha full kontroll och att känna kicken av att ha 600 kg dundrande häst under sig är obetalbar. Jag, precis som många andra människor, känner ett desperat behov av att motionera - så vad skulle möjligtvis kunna vara bättre än att kombinera fettförbränning med något jag tycker är galet helballt och awesome? (Ja, just det argumentet väger tungt i mitt beslut att fortsätta med hästar).
Förutom allt som handlar om tvättäkta hästkrafter och fettförbränning så finns det en till faktor i mitt ridsportsberoende. Den faktorn utgörs av alla runt omkring mig, som i vått och torrt peppar, hejar på, hjälper till och ställer upp. Nog för att ridsportens alla hörn är fyllda med skitsnack, fördomar, hårda ord, råa attityder och avundsjuka, men någonstans mitt i allt ytligt virrvarr finns uppenbarligen en vilja att hålla fast i gemenskapen. Den delen av ridsport kan man sukta efter i veckor utan att hitta den, men när del väl dyker upp är den bättre än allt annat i världen.
Jag antar att det är därför vi ryttare dag efter dag släpar oss till stallet och står ut med smuts, hårda slag, skitsnack, sjuka hästar, dyra räkningar och dåliga betyg. För att vi vet att vi egentligen har kul, och för att byggstenarna i vår atmosfär består av gnäggande psykfall och kaxiga ryttare. Att rida är svintråkigt, att ha hästar som livsstil är oslagbart.
Well, detta var inte ett dugg motiverande, men det var i alla fall uppriktigt. Jag antar att en fotbollsspelare skulle säga ungefär samma sak om fotboll, kanske skulle han trycka lite mer på laget och gänget, men det kan jag ju inte göra. Ridsport är en enmanssport och kommer alltid att vara, trots goda försök via allsvenskor och knock outer.
Egentligen vet jag inte varför jag håller på med hästar och ridsport, samtidigt som jag mycket väl vet varför och framförallt - varför jag inte väljer bort det.
Kallt, lerigt, otacksamt, dyrt, slitigt, skitigt - man kan rabbla ridsportens vardagsmat i oändlighet. Man blir smutsig, utsätter sig för fara och lägger alla sina pengar på något hästen ändå bara ska äta upp. Ändå gör jag som så många andra det varje dag - i ur och skur. Åker ut till stallet, mockar, ryktar, rider, kelar, matar and so on. A never ending story. Under den tiden jag har ridit (vilket är detsamma som hela livet) har jag bara ställt mig frågan "varför i helvete gör jag det här?!" en eller två gånger. Faktum är att jag inte haft något konkret svar på den frågan just då - när man får frågan vet man inte varför man gör det.
Jag tror att jag envist fortsätter med hästar i upp och nerförsbackar för att det är en livsstil. Ridning är ett intresse, att ha häst är en livsstil. Har man hamnat i smeten sitter man också fast, och för mig skulle det krävas mängder av energi och revolutionsvilja för att ta mig loss. Hela min värld är uppbyggd kring hästar och ridsport, 95% av min umgängeskrets är inbitna hästmänniskor som är lika inskränkta och fast som jag. Jag vill inte ens bryta mig loss, detta ÄR jag, och därför fortsätter jag.
Visst har tanken slagit mig att bara lägga av - att aldrig mer sysselsätta mig med ridsport. Den tanken har dock alltid slagits bort av faktumet att jag skulle förlora allt jag tycker så mycket om - jag tycker verkligen om hästar, jag älskar att tävla, jag älskar känslan av att inte alltid ha full kontroll och att känna kicken av att ha 600 kg dundrande häst under sig är obetalbar. Jag, precis som många andra människor, känner ett desperat behov av att motionera - så vad skulle möjligtvis kunna vara bättre än att kombinera fettförbränning med något jag tycker är galet helballt och awesome? (Ja, just det argumentet väger tungt i mitt beslut att fortsätta med hästar).
Förutom allt som handlar om tvättäkta hästkrafter och fettförbränning så finns det en till faktor i mitt ridsportsberoende. Den faktorn utgörs av alla runt omkring mig, som i vått och torrt peppar, hejar på, hjälper till och ställer upp. Nog för att ridsportens alla hörn är fyllda med skitsnack, fördomar, hårda ord, råa attityder och avundsjuka, men någonstans mitt i allt ytligt virrvarr finns uppenbarligen en vilja att hålla fast i gemenskapen. Den delen av ridsport kan man sukta efter i veckor utan att hitta den, men när del väl dyker upp är den bättre än allt annat i världen.
Jag antar att det är därför vi ryttare dag efter dag släpar oss till stallet och står ut med smuts, hårda slag, skitsnack, sjuka hästar, dyra räkningar och dåliga betyg. För att vi vet att vi egentligen har kul, och för att byggstenarna i vår atmosfär består av gnäggande psykfall och kaxiga ryttare. Att rida är svintråkigt, att ha hästar som livsstil är oslagbart.
Well, detta var inte ett dugg motiverande, men det var i alla fall uppriktigt. Jag antar att en fotbollsspelare skulle säga ungefär samma sak om fotboll, kanske skulle han trycka lite mer på laget och gänget, men det kan jag ju inte göra. Ridsport är en enmanssport och kommer alltid att vara, trots goda försök via allsvenskor och knock outer.
Kommentarer
Postat av: Louvisa Grotte
Söta du, haha du tar verkligen varje chans att ösa lovord över en;). Tack så mycket, behövde lite hjälp att se anledningarna i klarhet. :) <3
Postat av: Tuva
Bra inlägg!!
Postat av: alice
så rätt !
Trackback
