.

Ååh. Om mitt självförtroende var dåligt innan, måste det vara på botten nu. Detta går åt helvete, jag dör ungefär 10 gånger när jag inser hur dåligt det går. 

Cortess är så fin, mjuk, medgörlig, lyhörd och mysig fram tills jag fattar vänster galopp. Sen är det kört, jag kan inte rida henne, och jag vet verkligen inte vad jag ska göra åt problemet. Jag har försökt allt, och som ni säkert vet tar våldet vid där kunskapen tar slut. Hur dålig är man då? Jag beter mig precis som de personer jag pikade i mitt "det är dumt att bråka med hästen-inlägg."

Som om det inte vore nog att ridpassen går åt helvete så trampade hon på mina tår och stod kvar tills hon kände sig mogen att flytta sig. Just nu vill jag aldrig mer se en häst. bra.

Nu låter jag som en gnällig unge, men jag kan inte låta bli. Att rida och hålla på med hästar är en så stor del i mitt liv att för många dåliga dagar gör större delar av livet dåligt. Idag suger allt, igår sög allt och imorgon suger troligtvis också allt. Jag vet att jag hänger upp mig för mycket på mitt ridande, men något måste man ju hänga upp sig på.


<3

...och hemma kan man spendera hela natten ute med störda människor och glömma bort bekymmer, sorger och besvär.. ;)