.

Efter en panpizza med extra allt, en pirog och lite kladdkaka börjar jag återfå någon form av talförmåga och hjärnaktivitet. För bara ett par minuter sen var jag på den mentalt skadade nivån där allt jag såg framför mig var en Donkenburgare med extra ost och massa bröd - jag kände mig direkt bakfull när jag med dunkade huvudvärk och bitande trötthet suktade efter allt vad fet mat heter. Nu är jag något mer samlad och självdiciplinerad (finns det ens ett ord som heter så?)

Dream Sister van de Rostal var en riktig prinsessa som utan vidare lät mig skumpa ett par varv i paddocken. Malin håller sitt löfte och påpekar med jämna mellanrum att jag sitter som en pissråtta, och det hjälper nog. Jag kände (med betoning på kände) mig mer upprätad i slutet av mitt snigeldröms-pass.

När jag hoppade upp på Carma gick det utför - jag fick en korsning mellan psykiskt och fysiskt meltdown. Min rygg gav upp allt hopp om livet, mitt huvud försökte ringvälta min hjärna och det enda jag såg när jag tittade framåt var den där sliskigt goda hamburgaren från donken.

Till slut hade jag så ont i ryggen att jag på riktigt trodde att jag skulle behöva hoppa av stackars Carma och spy, men efter 15 minuters skritt lättade det igen, och sen lyckades jag fokuera på min hamburgare istället för ryggen igen.

Carma var trots mina icke existerande krav en supersnäll och förstående liten häst, och med det bekräftat börjar jag undra om jag fortfarande ställer för höga krav på min egen ridning - jag är uppenbarligen inte riktigt så grym som jag vill vara, och kanske inte borde ställa krav som om jag vore det då heller.

När jag var yngre hade jag feta problem med mina krav. Jag ställde höga krav på ALLA, inte minst på mig själv. Allt skulle vara top notch, annars var det inte bra nog. Det var lite jobbigt, eftersom ingenting någonsin är 10 poäng, haha.