.

Det krävdes inte mindre än en heldag i Kristianstad för att få oss alla nyklippta och snygga. Punkfrisören var sjukt skillad och behaglig, jag har aldrig någonsin låtit någon "klippa luggen hur fan som helst," jag tillhör skaran som vanligtvis ger Hitlerinstruktioner och mordhotar frisören i förebyggande syfte.

Nu har jag i alla fall snelugg och något mindre slitet hår. Det känns bra, även om det tog tre timmar och kostade skjortan.

Idag har jag inte bara klippt mig, jag har dessutom hängt med småbarn hela dagen. Nu är känslorna blandade, lite lättnad, lite ångest och lite stolthet. Alex och jag gick runt i stan en timme och tittade på munkätande farbröder, läskiga fjortisar och coola skate-killar. Man blir helt nojjig av att hänga med en baby - plötsligt var jag väldigt väl medveten om vilka människor som gick bakom mig, när det kom ett gäng alkisar skyndade jag mig där ifrån (gud bevare lilla Axels mentala hälsa, sånt bedrövligt ska han inte behöva se innan han ens fyllt ett) och jag tittade på vägen ungefär 120 gånger innan jag vågade gå över.

Well, både jag och Alex lever ännu och dagens avslutades på en Kinaresturang där jag delade ris med både Erik och Alex. För två år sen skulle jag fått kväljningar av att ens se dräggel på bordet, nu mer eller mindre åt jag det - borde jag bli orolig för min mentala hälsa?

Både Erik och Alex är söta, och tur är väl det. Nu ska jag återgå till mina blandade känslor över mina babyäventyr.