Att pryla hästen löser allt, right?
Minns ni att jag för ett tag sen skrev att jag ville återpublicera ett inlägg? Här kommer det.
När jag läste igenom detta insåg jag att det låter som att jag tycker att jag vet allting bäst. Jag vill därför redan nu upplysa allmänheten om att fallet inte är sådant, även om jag i vissa meningar låter fantastiskt dryg och ego.
Jag blir förvånad, jag blir faktiskt det, över hur oproffsigt många behandlar sina hästar. Detta handlar främst om att kunna skilja överdrift från underdrift, något jag under senaste tiden upptäckt att folk inte ens försöker.
Alla har lärt sig att man aldrig ska ge sig. True, har man begärt något ska man få det också, men hur långt är det värt att gå? Jag känner att jag har svårt att formulera mig... Vad jag menar är att jag inte kan förstå varför ryttaren, gång på gång - varje jävla ridpass - ska driva det så långt att häst och ryttare blir ovänner. Varje ridpass ska det vara bråk. Varför? Det är inte det folk menar när de säger att man aldrig ska ge sig. Om det blir bråk varje gång har man kanske begärt för mycket, eller också är man själv inte tillräckligt duktig för att utföra vad man kräver av hästen.
Hur ska hästen kunna hitta motivation och arbetsvilja om det enda som händer är att det blir strid? Ingen häst blir lycklig av att ryttaren alltid bråkar. Ingen ryttare blir glad av att hästen alltid blir arg/ledsen/förbannad.
Ex: Hästen vill inte riktigt stryka sig intill ena kortsidan, för där är ett fönster - KATASTROF! Jävlar, hästen ska fanemig gå IN i väggen, kosta vad det kosta vill. Bråk, bråk, bråk, varje ridpass samma visa. Vad leder det till egentligen? Det är väl inte så man löser problemen?
Bond som jag hade förut ville inte gå intill blå linjen i ridhuset, inte fan bråkade vi om det. Istället lät jag henne fjanta sig i den hörnan, och red bara vidare som vanligt. Med andra ord: Jag gjorde inte världens grej av det varje gång vi red förbi. Helt plötsligt gjorde inte Bond heller nån stor grej av det, istället ignorerade hon blå linjen. Wow, problemet var löst.
Ingen häst lär sig att uppföra sig med hjälp av bråk. Då lär de sig bara att allting som är annorlunda är obehagligt, eftersom annorlunda betyder bråk.
(Once again, jag menar absolut inte att jag är bäst eller något sådant. Detta är inte riktat till allmänheten, eftersom jag vet att många faktiskt löser problem bra. Det är riktat till de oproffsiga hästägarna som inte förstår hur pajjig man framstår när man med stoltheten i högsta behåll säger åt folk att pryla skiten ur sina hästar för att de är lite fjolliga eller tramsiga).
Och ja, det finns tillfällen då man kan bli arg, men de är så jävla lätträknade.
När jag läste igenom detta insåg jag att det låter som att jag tycker att jag vet allting bäst. Jag vill därför redan nu upplysa allmänheten om att fallet inte är sådant, även om jag i vissa meningar låter fantastiskt dryg och ego.
Jag blir förvånad, jag blir faktiskt det, över hur oproffsigt många behandlar sina hästar. Detta handlar främst om att kunna skilja överdrift från underdrift, något jag under senaste tiden upptäckt att folk inte ens försöker.
Alla har lärt sig att man aldrig ska ge sig. True, har man begärt något ska man få det också, men hur långt är det värt att gå? Jag känner att jag har svårt att formulera mig... Vad jag menar är att jag inte kan förstå varför ryttaren, gång på gång - varje jävla ridpass - ska driva det så långt att häst och ryttare blir ovänner. Varje ridpass ska det vara bråk. Varför? Det är inte det folk menar när de säger att man aldrig ska ge sig. Om det blir bråk varje gång har man kanske begärt för mycket, eller också är man själv inte tillräckligt duktig för att utföra vad man kräver av hästen.
Hur ska hästen kunna hitta motivation och arbetsvilja om det enda som händer är att det blir strid? Ingen häst blir lycklig av att ryttaren alltid bråkar. Ingen ryttare blir glad av att hästen alltid blir arg/ledsen/förbannad.
Ex: Hästen vill inte riktigt stryka sig intill ena kortsidan, för där är ett fönster - KATASTROF! Jävlar, hästen ska fanemig gå IN i väggen, kosta vad det kosta vill. Bråk, bråk, bråk, varje ridpass samma visa. Vad leder det till egentligen? Det är väl inte så man löser problemen?
Bond som jag hade förut ville inte gå intill blå linjen i ridhuset, inte fan bråkade vi om det. Istället lät jag henne fjanta sig i den hörnan, och red bara vidare som vanligt. Med andra ord: Jag gjorde inte världens grej av det varje gång vi red förbi. Helt plötsligt gjorde inte Bond heller nån stor grej av det, istället ignorerade hon blå linjen. Wow, problemet var löst.
Ingen häst lär sig att uppföra sig med hjälp av bråk. Då lär de sig bara att allting som är annorlunda är obehagligt, eftersom annorlunda betyder bråk.
(Once again, jag menar absolut inte att jag är bäst eller något sådant. Detta är inte riktat till allmänheten, eftersom jag vet att många faktiskt löser problem bra. Det är riktat till de oproffsiga hästägarna som inte förstår hur pajjig man framstår när man med stoltheten i högsta behåll säger åt folk att pryla skiten ur sina hästar för att de är lite fjolliga eller tramsiga).
Och ja, det finns tillfällen då man kan bli arg, men de är så jävla lätträknade.
Kommentarer
Trackback
