.

Hittade en text på en blogg där tjejen som skriver sätter ord på mina tankar..

"När jag ser en så kallad "olydig häst" så vet jag att den hästen fortfarande lever. Det finns inget bättre än att se en häst som har en personliget som stålar igenom, som inte har låtit sig sänkas av människan, utan är sig själv rakt igenom. "

---

Föreställ er den frustration som uppstår när du aldrig får säga vad du vill.

I mina ögon är en glad häst en bra häst, och en bra häst är alltid en glad häst. En häst som låtit sig fråntas allt ansvar och förlitat sig helt på att den inte klarar sig utan människan är inte längre en häst, det är en av de maskiner folk smutskastar i ponnystadiet. De "maskiner" folk dissar på ponny, är de hästar alla suktar efter i hästvärlden. En välriden häst har blivit en hjärntvättad och inkompetent varelse. En olydig häst, är åtminstone fortfarande en häst.

Visst är det roligt att rida på en väldigt ridbar häst, och visst är det fantastiskt när en häst följer ens minsta vink - men inte till vilket pris som helst. Inte till priset av en förlorad personlighet och släckta gnistor. När man är bredd att betala med andras medfödda egenskaper, har man också frånsagt sig rätten att själv vara annat än en mekanisk och till stor del felfri ryttare.

Jag är varken mekanisk eller felfri. Och sålänge jag inte med rent samvete kan platsa under de rubrikerna, kan jag heller inte på ett schysst sätt få en häst att göra det. Jag är fullt kapabel att pryla en häst till lydnad och få den att förlora både självkänsla och personlighet, och på så sätt få den fantastiskt lyhörd och uppmärksam - men att gå den vägen är så uppenbart fel.

För ett tag sen skrev min chef ett inlägg i sin blogg, där hon bland annat nämde finessen med att ha en glad och lycklig häst...

"En dansk gentleman kom fram till mig under träningen och undrade vem det var som var med i gruppen och satt på fel sittben med grammantygel..Tja, det var ingen mindre än allas vår stjärna från "Let´s dance". Känns lite märkligt att ha henne som en förebild samtidigt som vi tränare försöker pränta ut budskapet GRUNDRIDNING till våra elever.Men hon lyckas ju typ bäst i Sverige ändå. Märkligt. Min teori är att hon får hästarna glada, troligtvis för att hon är helt orädd och snäll. På nåt vis får hon dem på sin sida och då har de överseende med detaljerna. Keep them happy, helt enkelt."

Ju mer jag befattar mig med ridsport, ju mer inser jag att folk uppriktigt sagt skiter i om hästarna är glada eller inte. Så länge de hoppar, kröker på nacken eller springer fort spelar resten inte så stor roll. Så länge en häst kan prestera utan att protestera är det en bra häst. Jag skulle säga tvärt om. Jag skiter i om hästen är freakin värdelös på att hoppa och rör sig som en eftersatt snigel, för sålänge sen har viljan och självkänsla enough att berätta hur den vill ha det och vad den tycker om att göra - så är jag nöjd. En bra häst är en glad häst, och en glad häst är allt jag begär.

(Och eftersom jag vet att 25% av er kritiska bloggläsare är tillräckligt korkade för att tro att detta gäller alla välridna och ridbara hästar, så äre väl bäst att jag skriver att det givetvis inte gör det. Visst finns det välridna hästar med personlighewt och vilja kvar, men de är ytterst få ryttare som kan skapa den sortens hästar).