.

Efter en natt hemma hos familjen Wemlerth är jag människa igen. Kvällen igår spenderade jag nämligen på att sitta i min säng med telefonen tryckt mot örat och böla för att jag var rädd (nu i efterhand är det ju ganska påfrestande för skrattmusklerna, som vanligt).

Anyway, mitt stora hot var den (förmodligen icke existerande) bil som jag hörde köra in på gårdsplanen, och som sedan fick Ville Valp att skälla som besatt i nästan en hel timme. Jag var helt säker på att en galen idiot när som helst skulle öppna dörren till vårt rum.

Jag har aldrig blivit så glad av att se Oliver komma upp för trapporna för att spela dator, och jag har aldrig blivit så glad för att Ola har ringt mig och sagt att de var hemma. Thank god, I survived. Typ. Det hela slutade med att världens gulligaste Oliver och Gurra sov på Gurras rum och jag i Olivers. Nu har jag spenderat natten med att halvt sovandes studera hans minisköldpaddor, som var tillräckligt intressanta för att jag skulle bibehålla intresset för deras konstiga ageranden ganska länge.

Haha, tur att man har en awesome chef med supersnälla söner när man är livrädd för konstiga män som troligtvis inte existerar.


PUNGIIIIIIS!