.

Deeptalk hästtalk via telefonen, åtminstone något i den riktningen. Att säga ifrån om det inte känns bra, att leva upp till de rykten jag har - det verkar vara svårare än jag anat.

Jag suktar inte efter en häst som lyder min minsta vink, eller en häst som ser världen svart och vit. Visst är det en fördel och visst vore det trevligt, men inte till vilket pris som helst. Jag vill ha en glad häst, en lycklig häst, en häst som lyder för att den vill mig väl och för att den har roligt. En häst som tvingas till lydnad genom sporrar och spön är inte en glad häst - den må vara blint lydig och välriden, men den saknar det enda jag begär.

Det fanns en tid då jag alltid sa nej till att behandla hästar illa eller att göra dem ledsna utan anledning. Jag stod alltid upp för vad jag ansåg var fel och rätt i frågan, och hade tillräckligt mycket självbehärskning för att låta bli att tappa humöret när jag red. Jag hade överseende med nästan allt, och blev bara arg om hästen var uppriktigt elak eller bångstyrig.

Vad som hänt sedan dess vet jag inte. Då var jag en glad ryttare, jag var den lugna och samlade i förhållandet med hästen. Nu är jag varken eller. Jag utstrålar inte någon positiv energi och jag är inte lugn och harmonisk att ha på ryggen. Jag är precis som en av de statuskåta svin jag tycker så illa om - jag sitter där och rycker och sliter för att få min stressade häst att lyda mina hjälper - och vart fan kommer jag med den taktiken?!

Det enda jag uppnår är lite ångest under avskrittningen och en ledsen häst som inte förstår vad den hela tiden gör för fel för att förtjäna mitt bristnade tålamod. En ryttare som ständigt uppnår det resultatet förtjänar inte att komma någonstans, kanske borde en sådan person inte ens befatta sig med ridsport.

Frågan är bara hur jag ska kunna komma tillbaka till att vara en mjuk och känslig ryttare, när alla i min närhet uppmuntrar den vidriga versionen av mig...?


Here I am, looking back, on the road I used to travel...