.

Idag har livet gått i hundranittio. Efter en nutellafrukost framför datorn spenderade jag massa tid i Skurup, för att sedan åka till världens sunkigaste Trelleborg som jag trots det älskar så mycket. När jag var yngre, typ 12, spenderade jag flera dagar och kvällar i veckan på att hänga i Trelleborg med stalltjejerna - jag red för och på Trelleborgs Ryttarförening. På den tiden var föreningen okrossbar, vi hade världens gemenskap och inget i världen kunde hindra oss från att alltid ha jättekul. Sen hände allt som inte får hända på en ryttarförening, men känslan av att gå runt i stan i Trelleborg kommer alltid att vara densamma som när hela mitt liv kretsade runt den tångluktande stadens invånare.

Anyway - jag överlevde körskolan och det gjorde alla andra trafikanter också. Mitt fetaste problem är att inte köra för fort. När jag övningskör är jag alltid påväg någonstans och jag har alltid bråttom - jag skyller på det. Att sitta och slököra känns onaturligt och en inbyggd varningsklocka ringer i mig när jag slösar värdefull tid. Sanningen att säga har jag ju inte ett dugg bråttom på körskolan, jag har mina minuter och vinner inget på att köra över en fotgängare pga stress.

Ikväll har jag hoppat Clidelide, det gick bra - men Clide tar hellre 4 än 1 galoppsprång i en kombination där det ska vara 1. Skämt å sido, men två lyckas han i alla fall klämma in med lätthet om jag inte jagar både in och ut honom.

---

Att vara tillbaka i stallet och inse att allt är som vanligt var en lättnad. Terese är fortfarande cool, Ewa är fortfarande rolig och Håkan står kvar och fixar med det nya stallet. Att ha hästen i Önnarp är verkligen perfekt i mina ögon, i love it.