.

Pappa har möblerat om hela mitt rum. Det blev jättebra, jag älskar det. Mamma har renoverat typ hela tomten under helgen med hjälp av tusen smurfar, jag längtar efter att se det.

När jag stod i mitt rum hos pappa och tittade ut på de fina husen och parkerna som ligger runt om, insåg jag hur mycket jag älskar detta. Allt känns så bra, snart är det jul och då ska jag sitta i våra mjuka soffor och mysa med katterna, jag ska sova under mitt tjocka duntäcke och galoppera i snön med min luggslitna lilla ponny som jag älskar mer än allt annat på hela jorden. Hur kan jag inte sakna det varenda sekund?

Jag gör ju faktiskt inte det - saknar det, när jag väl är i Skyrup. Då tycker jag det är skönt att vara isolerad från omvärlden och slippa prestera rent socialt hela tiden. Bara hänga i stallet och käka nudlar 3 gånger om dagen, utan att någon frågar om jag ätit, om jag fixat ditten eller om jag hunnit med datten. Jag är bara en hästluktande bonde i varma stalljackor som fetdiggar mina arbetskompisar, såväl hästar som människor.

Fast här, här har jag ju hela mitt liv. Mina vänner, mina hästar, min familj och våra hus. Först nu, när jag inte kan ta bussen och vara hemma på 10 minuter, inser jag hur lyckligt lottad jag varit som har fått växa upp i mysiga kvarter och hus - jag har fått de saker jag bett om och jag har fått ha min egen ponny, och trots det har jag varit svensk mästare på att beklaga mig inför mamma och pappa för att de inte tagit ner stjärnorna till mig.

I bilen påväg mot tågen satt jag och Sara och diskuterade människor. Jag använde mig vid ett tillfälle av uttrycket "spoiled little brats." En gång sa en person just de orden till mig - att jag bara var en bortskämd liten snorunge som inte hade någon uppfattning om sakers värde. Jag ryckte på axlarna och tyckte att personen i fråga var ett jävla stolpskott som uttryckte sig kryptiskt, och funderade inte mer över hennes uttalande.

Idag förstår jag exakt vad hon menade. När man är "liten" är man är inte tacksam för det man alltid haft, för man förstår inte att alla inte har det så. Nu skulle jag vilja ge så många snorungar ett riktigt wake up call, och tala om för DEM att de bara är små bortskämda brats som kommer att få så jävla jobbiga liv som o-omtyckta skitstövlar om de inte börjar förstå hur man ska värdera saker i sin omgivning. Fast även om jag tog mod till mig och bitchslappade dem i facet med ord som jag tycker är hemska, skulle de ändå inte förstå. Jag har inte fattat innebörden av att uppskatta saker förrän jag var typ 16, så jag kan ju vänta och se om det blivit bättre om ett par år...