.

Det känns som att jag fortfarande går på ÖP när jag är där. Där har ingenting förändrats, allt är detsamma, jag blir densamma - ja hela Ystad är sig likt. Men utanför, där är allt så annorlunda. Inget är längre som det var förut, inte ens jag. Jag är inte längre ponnyryttaren med mjuk hand och fina hjälper, jag är inte den smalaste tjejen, jag går inte från speglarna med en axelryckning och jag har inte tänkt tanken "det är okej att inte vara perfekt" sen jag tog studenten.

Nu tvingar jag mig att älta den tanken. Det är okej att inte vara smalast, sötast och smartast. Man får finnas ändå. Fast man får inte vara nöjd eller känna sig bra till mods om man inte är både smalast och sötast och kommer med de brilianta idéerna, det påpekar min vardagliga omgivning hela tiden. Man är inte fin om man inte är smalast. Man är inte söt om man inte ser ut som Emma Watson, och det är alla andras rätt att idiotförklara en om man öppnar munnen utan att vara Einstein. Ingen säger det rakt ut, ändå vet jag med största säkerhet att när jag inte är där, är det inte skitsnack om alla andra de ältar, utan det är mitt namn som slits ut och alla mina fel och brister får en grundlig genomgång. "Dumma Evelina, korkat gjort, ful tröja, hur ser hon ut?!" 

Folk som ser ut som mig har "fet rumpa." Tjejer som är mycket sötare än mig klär sig fult. De som tänker snabbare och har bättre idéer blir ständigt idiotförklarade för att de (precis som alla andra) begår misstag. Om människor som jag anser vara Einstein i lyxförpackning blir sågade, vad säger de om mig då? Hur illa tycker de om mig?

Ju mer jag tänker, ju mer börjar jag ifrågasätta vad jag gör i en värld fylld av ridsport. För det är ju just så, det handlar bara om den lilla världen där jag har hela mitt liv. Amanda Holmgren skulle aldrig vända sig bort från mig för att säga att jag är ful och korkad, hon skulle stå med ansiktet mot mig och säga att jag måste tänka om. Hon är fortfarande människa, hon har inte sålt sin själ till att såga andra vid knäskålarna för att själv kunna klättra högre på stegen. Visst snackar andra människor också skit, men andra människor som tycker om mig gör det inte. Det är den väsentliga skillnaden. De som sågar mig när jag inte lyssnar tycker om mig - jag vet om att de tycker om mig - och ändå gör de så, jämt och ständigt.

Folk som inte är uppväxta i en värld där allt man gör kan vändas mot en förstår nog inte. Jag vågar inte åka från jobbet, för då vet jag att jag blir idiotförklarad när jag inte längre kan höra. Jag vågar inte avsluta mina blogginlägg, för jag vet att folk kommer att ta varenda fras i hela inlägget och använda det för att håna mig. Jag vågar inte lämna en tävlingsplats, för i samma sekund som min transport lämnar området kommer snacket om alla fel jag gjort spridas som en orkan över anläggningen.

Just nu, just idag - är jag så ledsen och trött på att alltid veta att någon jag tycker om och som jag aldrig skulle prata illa om, säkert tänker eller säger till någon annan hur fel och dålig jag är. Och ju mer jag tänker på det, ju mer får jag lust att aldrig någonsin igen befatta mig med ridsport. Sen kommer jag alltid på den där hemska detaljen som jag inte vill tänka på. Om jag slutar med ridsport, då har jag ingenting kvar.