.

Well, dagen började med att jag var nära ett psykbryt för att jag inte fixar slow motion. Jag blir stressad av att andra inte är stressade, jag måste nog jobba på det. Håll för första gången i mitt liv med Enar om något, han var nöjd med sig själv när han fick mitt medhållande gång på gång.

Väl framme hos Stefan var vi fyra (!!!) stycken på första träningen. Det var ruskigt trångt och jag var ofokuserad. Snälla, fina Cortess tog därför saken i egna händer och räddade x antal situationer där jag bara flummade runt i väntan på att Mesias skulle sändas till jorden eller något.

Laban och jag började slåss om vem som bestämde hastigheten. Jag vill trycka av som fan, men när jag gör det - bär det också av som fan efter hindret och flera gånger drog vi förbi nästkommande hinder i all världens fart. Jag löser alltid mina problem med fart - är något obehagligt, gör det fort. Hittar man inget avstånd - lös det med fart. Är man ledsen - boka upp all tid och stressa för att inte tänka. Har man tråkigt - gör allt fort och ha roligt sen. Fart, speed, tempo - min värsta fiende... fast nu när jag ändå snackat om Mesias och sånt - så varför inte citera Jesus också? "Älska din fiende" - YES I DO.

Paris kommer att bli en stjärna, det kan jag garrantera. Om hon kan vara så stabil och snäll med en pajjig nörd som mig på ryggen så kommer hon att utklassa Milton med Svante Johansson som pilot. Jag brukar alltid tycka att hästägare som har skyhöga förväntningar på sina unghästar saknar verklighetsförankring, men när det gäller Paris är jag beredd att hålla med om vartenda lovord som uttalas om henne.

California gick bra idag. Vi blev inte ovänner, hon var glad, jag var trött och det gick på det stora hela ganska bra. No big deal åt något håll, lixom. Förra veckan sa Anna att hon var den enda hästen här som skulle kunna knäcka mig på sikt. I was like "HAHA." Jag har alltid varit övertygad om att Calle är korkad, men väldigt snäll. Anna säger tvärt om. Jag undrar vem som har rätt. Jag hoppas att det är jag, fast någonstans blir Calle en väldigt mer intressant häst i mina ögon om Anna har rätt. Upp till bevis, Calleballe.

---

Stefan tjatar alltid om självförtroendet när jag har hoppat av hästen. Problemet är att jag inte riktigt vet hur man bygger upp det, utan att bli en dryg diva som alla hatar. Jag skulle absolut kunna påpeka varenda meter i min ridning som känns okej, men till vilken nytta..? Det skulle inte göra någon lyckligare, utom möjligtvis de som redan tycker illa om mig (så att de kan få mer att diskutera).

Just nu känner jag inte att jag gör så mycket rätt. Jag drar lite, sparkar lite, morrar då och då, och ibland blir jag arg och bankar på med både armar och ben. Den ridningen är inget jag vill vara nöjd med, om jag sänker mina krav till den nivån kan jag lika gärna sluta rida. Jag vill ha glada hästar, som är stolta över sig själva och säkra på att jag alltid älskar dem, no matter what. Ingen häst blir självsäker och glad av det jag håller på med, och det blir inte jag heller.