.

Tre år. Så lång tid, men ändå så kort. Den värsta och den bästa tiden i mitt liv. Hur ska jag någonsin kunna lämna det bakom mig? Minnen från årens gång spelas upp i mitt huvud gång på gång, så mycket skratt, så många tårar och en gemenskap som de flesta bara kunnat drömma om.

När jag började gymnasiet för tre år sen hade jag aldrig kunnat drömma om ett vemodigare slut. Efter bara ett par dagar på Mediegymnasiet i Malmö insåg jag med en klump i magen att gymnasiet skulle bli den värsta perioden i mitt liv, så mycket värre än jag någonsin kunnat föreställa mig. Ingenting kändes rätt, min klass bestod av de mest ointelligenta, ocharmiga människorna jag träffat och stämningen på skolan var i klass med den på en begravning där du inte känner någon utom liket.

Under min korta period på media gick allt utför, ingenting blev som jag tänkt. Jag var världens sämsta människa, jag avskydde mig själv och alla runt omkring mig var de obehagligaste personerna jag kunde tänka mig. Jag minns egentligen inte så mycket, allt är mest ett äckligt blurr av hur illa jag tyckte om mig själv, hur dålig jag var på allt och hur lite ork jag hade. Efter bara 10 veckor hoppade jag av, jag blev sjuk och orkade inte gå i skolan. Det blev ett långt och vilosamt jullov som jag helst av allt vill glömma.

När saker och ting började ordna upp sig var planen att jag skulle jobba ett år, men sådant blev inte fallet. På mammas begäran åkte vi till Österportsskolan i Ystad, för att ge skolan en chans igen. I Ystad gick många av mina gamla klasskompisar, och med en stor dos övertalning och hotelser åkte vi dit.

Den första jag mötte där var den människan som fick mig att slutligen bestämma mig för att börja där. Det var Åsa, den snällaste, mest jordnära, humana människan ni kan tänka er. Tillsammans med henne, galna rektor Winquist och en lärare jag inte ens minns namnet på besultades det att jag skulle börja i CSI-klassen ett par dagar senare. Med viss osäkerhet lämnade jag sedan skolan, för att bara några dagar senare återvända dit.

Mötet med klassen som på den tiden bestod av hela 12 personer var bra. Amanda, en gammal barndomsvän gick där, och med henne som trygg punkt i tillvaron slungades jag in i ett bråk som tydligen pågått sen år noll. Min andra dag på skolan blev jag inskickad till kurratorn för att berätta hur jag kände mig med bråket i klassen - jag blev mer eller mindre livrädd och försökte förklara för den tröga bruden att jag inte var inblandad och att jag bara gått i klassen en enda dag. Efter många om och med fattade till slut den supersmarta kurratorn att jag faktiskt inte ens märkt att det var bråk, men ganska snabbt fick jag också klart för mig exakt hur det låg till.

Allt flöt på. Jag gick i skolan, jag hände med, jag mådde bra och vi blev vänner allihopa. Precis som i nian blev jag "the funny guy" och jag vågade ta för mig. Jag upptäckte redan i början att mina lärare inte var tokiga haggor med siktet inställt på att suga livsglädjen ur sina elever, utan glada, trevliga medmänniskor som gick att diskutera med. Med det konstaterat började jag nästan gilla skolan för ett kort tag, för att efter ett sommarlov själv dras med i ett bråk som kom att vara till och från under 1,5 år.

Jag blev utan att veta om det en central person i bråket och för bara några veckor sen berättade Amanda att det var på grund av mig det nya bråket uppstått. (Herregud, jag har gått i 1,5 år och inte fattat att det var jag som var nyckeln till bråket!!) Well, inget ont som inte för något gott med sig - Ek, Amanda, Hampe och ett par andra tjejer blev några av mina bästa vänner under den perioden. Närmare bestämt utgjorde sex av oss nio som gick i klassen vårt sammanhållna gäng. Och trots otaliga bråk om än det ena, än det andra, så är jag fortfarande så glad att jag hamnade i Sp CSI´s klass.

En resa till stockholm försonade klassen under ett sommarlov och att säga att den är ett minne för livet vore inte att överdriva. Med Åsa och Alexandra som medföljande lärare satte det pricken över i:et, och gemenskapen i klassen växte sig starkare än vad avståndet från bråken gjort.

När vi kom tillbaka efter sommarlovet inledde vi dock terminen med att våra "gäng" försökte döda varandra psykiskt med skitsnack och sura blickar. När jag tänker tillbaka på det är det nästan mobbing, vi var sju mot två. Idag är bråken förhoppningsvis ett avslutat kapitel, och vi kan sitta i samma klassrum, prata face to face och skriva på FB utan att ett tredje världskrig bryter lös. Vi kan till och med ha riktigt roligt.

Om en månad tar allt detta slut. De åren som började på sämsta tänkbara sätt och som avslutas på topp tar utan mitt godkännande helt obarmhärtligt slut. The time of my life, den bästa sommaren and the final countdown kommer snart att vara över. Om en månad står jag ensam, all trygghet som finns inne i våra CSI-lokaler försvinner och all oersättlig glädje, gemenskap och vilja som jag känt de senaste året kommer att vara som bortblåst.

Mina klasskompisar vet jag att jag kommer att träffa igen. Hela sommaren är fylld av tillfällen för oss att återuppleva vad vi gjort under våra bästa år och värsta år, men mina lärare kanske jag aldrig ser igen.

Jag vet inte om det är fel av mig att skriva såhär, men samtidigt kan jag omöjligt ge folk en bild av hur det käns utan att berätta.

Jag vet inte hur jag ska överleva utan att ha Åsas trygga famn att gråta i. Jag vet inte hur jag ska orka hålla glädjen och energin uppe när jag inte kan skratta år Barbaras tysklandhistorier, eller hur jag ska vilja lära mig något när Ann inte kan le och förklara hur saker ligger till.

Jag pratar aldrig om mig själv med någon, för jag vågar inte. Samtidigt som jag så gärna vill, så fegar jag alltid ur i sista sekund. Att ha Åsa där, som aldrig blir arg eller tycker att jag är knäpp har varit som en trygghet i vardagen. Jag har fått rutiner, jag har velat gå till skolan, jag har längtat efter att träffa mina lärare och jag har spenderat frivillig tid med mina klasskompisar. Den stress som tidigare varit vardag över att behöva gå till skolan har jag inte känt på flera månader, livet har lekt, jag har mått bättre än jag någonsin gjort och jag njuter av varje sekund.

Samtidigt som jag vill skrika detta till mina lärare och min klass, att jag tycker så förbannat mycket om dem och att jag inte vill att detta ska ta slut så vill jag att de inte ens ska få reda på det. Rädslan för att verka som en dryg snorunge tar över, men ändå hoppas jag att de vet hur mycket de är värda och hur bra de är, för det förtjänar dem.

Hur ska jag någonsin kunna gå vidare? Det har gått för fort, allt har gått för fort. Jag vill inte lämna detta bakom mig, jag kan inte släppa taget. Om en månad, blir de värsta tänkbara orden verklighet - då ses vi aldrig mer.