.

Då var det gjort. Sista inlämningen är skickad. Ska jag känna mig befriad eller livrädd? Glad eller oändligt deprimerad? Den tiden som sägs vara den bästa är över. Verkligheten väntar.

Hannah, som tycks vara den enda av oss som fortfarande orkar stå på benen, tar snällt på sig ansvaret för att förgylla de sista veckorna vi har som gymnasieelever. Själv är jag så utpumpad att jag faktiskt funderar på om jag i friskt tillstånd någonsin känt mig så utsliten.

Min hjärna har gått på högvarv i flera veckor, jag gråter hysteriskt och skrattar redlöst om vartannat och är så ostabil att omgivningen börjar bli påfrestad. Jag vet varken in eller ut. Studenten är skitjobbig, inte bara på grund av alla de tusen saker som ska planeras in i minsta detalj, utan också för att studenten innebär slutet på det som alltid varit det vanliga, trygga livet.

Nu bölar jag igen. Om två sekunder kommer jag att skratta. Ni som slipper träffa mig under dagar som dessa kan skratta er lyckliga, jag är till mer besvär än nytta.

Jag är så jävla trött i huvudet. Hjärnan har kokat över, det är tomt där inne nu. Och jag har fortfarande inte börjat skratta, men det kommer väl snart.