.

Idag har jag känt på hur det är att vara manodeprimerad i måttlig skala. Stundtals har jag varit glad, jättepigg och helt som vanligt, för att ett par minuter senare knappt orka stå på benen och bara vilja dra täcket över huvudet.

En bidragande faktor till mitt down-tillstånd är tveklöst att jag what so ever inte har någon framtid. Jag kommer inte att komma in där jag vill, jag har för dåliga betyg. Egentligen orkar jag inte ens tänka på det, min hjärna är på stand by och det är tydligen mina fingrar också, för jag skriver som en död flodhäst.

Gosh, det känns som att det blir en gästbloggare i eftermiddag, själv känner jag att det enda jag kan bidra med är halvtorra inlägg om hur mycket saker suger (typ kriminalteknik, dressyrstövlar, mina betyg, pessoabett, surkärringar, studenten - you name it).

Nu skriver Louise massa glada smilys på Fb, hon är alltid glad. Det är jag också egentligen, jag orkar bara inte just nu. ;)