.

Ett stort OMG passar sig obehagligt bra när man inser att man beger sig till London om ett par dagar, närmare bestämt 3. Det känns som att det är flera veckor kvar, precis som att det känns som att Supén är hur långt fram i framtiden som helst. Dessvärre är den redan imorgon, himmel och pannkaka.

Jag har ingen distans till vad som händer, vad som har hänt och vad som ska hända längre. Allt är huller om buller och jag är inte tillräckligt mycket kvinna för att reda ut det. Jag låter det helt enkelt vara ett virrvarr av händelser, möten, hästar, människor och tillställningar. Tur att jag har fina vänner som tar mig i armen och ser till att jag är på rätt plats vid rätt tillfälle, i rätt kläder och frisyr. Utan dessa engagerade människor hade jag troligtvis stått och stirrat dumt rakt ut i luften, ur stånd att röra mig eller på annat sätt ta mig från punkt A till B.

Det jag just erkände är så fruktansvärt typiskt mig. Jag rider, syns utåt och "gör jobbet" men bakom kulisserna är där en miljard människor som kör, städar, klär, planerar och dresserar mig. Ek spiolade för längesen att jag bara är ett ansikte utåt, kanske ligger det något i hans hemska ord? Är jag verkligen så lätt att ersätta? Haha fan vad hemskt.

Nu ska jag gå och duscha. Imorgon blir det en ovanligt tidig morgon i stallet, sen rullar dagen på i ett alldeles för högt tempo innan det blir finklänning och lugn i Österports matsal. Peace out (fast jag skriver säkert innan jag somnar, det gör jag ju alltid..)