.

Bakslag x 3, en av dessa bakslag var dagens hoppträning, de andra två är inte officiella.

Angående hoppträningen har jag egentligen bara ett par saker att säga, och det är att jag utan tvekan rider för den bästa tränaren i södra skåne, att mitt självförtroende sviker i fel lägen och att allting går att lösa när man har förtroende för sin tränare.

Laban och jag fick våra första stopp idag, på ett 50 cm högt hinder (hahaha). Lite tittigt, men absolut inget att tjaffsa om. Jag vet inte vad som gick snett, men snett gick det i alla fall - så snett att han stannade tre gånger!! Sista gången red jag honom dock rakt genom det förbannade hindret och sen körde vi på igen. Efter det var han stimmig i 30 minuter, för att sedan avsluta med säsongens bästa runda!

Pontus sa finally de efterlängtade orden: Den där hästen kan ju hoppa. Ni kan tro att jag har längtat och hoppats på att få höra det. Han är ingen superstjärna, men medelmåtta är han absolut.

Det är sjukt skönt att träna för Pontus. Han kan unghästar och rider själv unghäst aktivt - han har alltså stenkoll på läget, och en förmåga att se till varje individs behov och lära ut efter det. Vanligtvis när jag tränar och tränaren säger åt mig att ändra något tvivlar jag alltid på tränarens kompetens och förmåga att utbilda elev och häst. För Pontus gör jag bara vad han säger, för jag vet att han har rätt. Den känslan - att kunna lägga "jag måste lösa detta själv" åt sidan - är så obeskrivligt bekväm.

Peppad av sista rundans framgång, lite låg av ett par bakslag, men på det stora hela är jag nöjd. Nu taggar vi Torns, det får bära eller brista i sista klassen.