.

Idag har både Terese och jag agerat bortskämda snorungar. Vi har ridit medan Ewa och mamma har mockat och ryktat. Inte oss emot, och antagligen inte våra kära mödrar heller. De tycker nog det är ganska trevligt att stå och pilla i halmen och snacka skit.

Ända sen jag åkte från skolan har allt varit kind of bajs. Laban gick sjukt dåligt och jag var så fruktansvärt arg. Problemet är att Laban är fem år, och jag kan inte tillåta mig att pryla upp honom för att han gör fel, det är ju inte hans mening. Istället tvingade jag mig själv att strypa honom tre gånger i mitt huvud och sen rida vidare. Med lite hjälp från mamma blev det tillslut nästan okej.

Efter det lyckades jag avliva min hand och få världens huvudvärk. När jag satt upp på Clide (efter att ha mediterat bort min ilska) fick jag värsta må-illa-attacken och funderade allvarligt på att hoppa av hästen och gå och gräva ner mig i en grop. Det gjorde jag inte, och sen gick allting helt plötsligt väldigt bra. Clide dansade fram och jag började släppa känslan av att kvällen sög balle - då la Clide in x antal ohumana bocksprång vilket resulterade i att jag hängde runt halsen medan Clide fortsatte sina gympaövningar alldeles på egen hand. 

Well, sen gick det bra igen, efter att jag konstaterat att LC:2 är det sämsta dressyrprogram som någonsin skapats - det finns inte minsta antydan till flyt i det pissprogrammet.

Jag lyckades köra till Gabeljung utan att ta livet av några oskyldiga medtrafikanter i alla fall, en dag som denna är det kanske något jag borde vara tacksam över.

Nu ska jag försöka plåga mig genom mitt samhällsarbete, jag vill inte göra Barbara arg (haha, jag kommer att misslyckas så hårt..)