.

Laban har nog varit fett bra för mig. Som ni kanske märkte var jag i vintras i mitt livs svacka vad gällde ridningen, och jag kom inte ur den. Faktiskt gick det så långt att jag tappade all form av motivation för hästar och ridning och funderade för första gången någonsin på att lägga ner.

Jag kunde verkligen inte rida under hösten/vintern. Allt gick bakåt och mitt självförtroende var på samma nivå som när jag var typ 14, dvs sjukt lågt. Jag ville inte rida när folk tittade, för jag kände hur dåligt jag red. Jag ville inte rida när jag var ensam, för jag kände mig så dålig. Allt var katastrof och till slut kom jag för första gången ever med ursäkter för att slippa rida under träningarna - varje träning var helt enkelt ett bevis på hur dåligt jag red.

Nu, efter x antal besök i Skyrup, hoppträningar för Pontus och mängder av pepp från folk i min omgivning märker jag att det har vänt igen. Det är skitkul att rida, jag har fått tillbaka min "känsliga" ridning (även om den just idag var väldigt frånvarande). Kanske beror det till stor del på Laban - på honom krävs känslig unghästridning, och det är just den jag saknat hela vintern. Nu har jag rullat tillbaka i de gamla Gabeljungsvanorna, hästarna trivs och det gör jag också.

Att höra att man inte duger tar hårt på självförtroendet, särskilt om man får höra det för ofta. Varför är det egentligen så, att om någon säger att man är bra tusen gånger och dålig en gång, är det bara ordet "dålig" som fastnar?

(Och nej, det gäller ju inte alla. Folk man saknar förtroende för tar man givetvis inte åt sig av, alternativt folk som är arga just då eller i allmänhet beter sig som ett psycho).



Dream Sister och jag i Vinslöv under en träning för världens bästa Anna :D