.

Läs Fredrika Wallströms senaste inlägg: http://faaws.blogg.se .

Hon skriver om saknaden efter sin sålda ponny, El Ninjo Rory. Jag känner igen mig precis, för för snart sju år sen såldes Nikita, min älskade B-ponny.

Ganska snart efter att hon såldes köpte mamma Clide till mig. Trots detta (kanske tack vare detta) saknade jag henne mer än någonsin. Hon var allt Clide inte var, hon var snäll, älskade hoppning, illmarig och hade världens mjukaste, mest välryktade päls. Clide å sin sida bet mig, vägrade att hoppa, hade obekväm galopp och attakerade mig så fort jag gjorde ett försök att lägga bortsten mot hans päls. 

Jag saknade Nikki varje dag, hela tiden. Med tiden förändrades både Clide och jag, och någonstans slutade jag jämföra dem båda och älska Clide för den han var istället. 

Men idag, sju år senare, tänker jag fortfarande på henne. Hur har hon det? Mår hon bra? Lever hon ens? Det värsta är att inte veta. Ett mail där det står att Nikki mår bra, vad är det värt egentligen? Jag har ingen aning om vad det är för människor hon såldes till, jag har aldrig träffat dem och kommer förmodligen aldrig att göra det heller. Och jag har inte fått ett sådant mail på nästan 3 år.

Världens finaste Nikita.