.

Barbara hade gråtit av lycka om hon såg mitt engagemang när jag skrev om min dåliga uppsats. Gråtit var kanske att ta i, men hon hade varit betydligt mer glad att se mig än hon var i morse när jag berättade att jag inte hade minsta chans i världen att bli klar i tid. Ett samtal senare var jag medveten om att jag sög på att hålla deadlines och att jag var tvungen att ändra det - typ NU.

Sagt och gjort, jag vet att jag är hopplös vad gäller inlämningar men trots det behöver jag nog höra det ibland av en besviken stämma som får mig att vilja springa där ifrån. Uppsatsen blev ju faktiskt klar, och jag tvivlar på att jag prioriterat den om ingen berättat för mig att det var dags att ta tag i sitt liv.

Nu är det bara det värsta kvar - källförteckningen som jag får kalla kårar av. Alla mina gamla källor är borta, hur fan löser man det här..?!