.

Hejdå min älskling...

Sitter och gråter som ett litet barn efter att ha läst Fredrikas inlägg om att Ninjo slutligen är såld. Hon beskriver känslan av att lura sin ponny så bra, hur det kommer att kännas att lasta honom på lastbilen - hon vet att de aldrig mer kommer att ses, men han vet inte det.

Kan ni tänka er hur hemskt det måste kännas att skicka iväg sin bästa vän som man levt med i hur många år som helst? Tänk att säga hejdå till sin ponny för alltid, hur gör man det? Jag skulle dö tusen gånger. Tänk att se sin hästs vackra ögon för sista gången, klappa den mjuka ponnymulen en sista gång och gråta i manen för sista gången någonsin? Hur säger man farväl?

Jag är mer tacksam än någonsin att min mamma aldrig skulle låta mig sälja Clide. Visst är det barnsligt tänk att tro att hästarna kommer att sakna och tänka på en, men för det inbitna egots skull kan man inte låta bli att gå sönder av blotta tanken på att skiljas från sin ponny.

usch de e verkligen inte lätt!! :(

Sålde min ponny för 2 månader sen :'( det var inte lätt och den här texten fick mig att tänka tillbaka :( hemskt..

Livet går vidare men man har alltid de fina minnena med sig i hjärtat. fick ju ta bort min ponny, men dagen då hon åkte så försökte man göra allt som vanligt medans tårarna sprutade. säga hejdå var det jobbigaste och man kunde inte göra det nog förmycket.. o det finns inte heller något rätt eller fel.. Men när transporten rullade iväg då visste man att man aldrig mer skulle få se henne. sin bästa vän. som alltid funnits...
Ta vara på varje dag du har med din ponny för det du inte gjort nu, det ångrar du sen.. Men han kommer aldrig att försvina från dig för han finns i ditt hjärta..

Jag har gjort samma sak. Min Nico Junior blev aldrig bra från sin hovbensfraktur, utan fick somna in. Att lasta honom och ta farväl i transporten var så himla jobbigt. Glömmer det aldrig.

Kommer alltid att älska den ponnyn <3