.

Ponnyryttare som hoppar - den mest tacksamma gruppen att hacka på, kritisera och nervärdera. Alltid samma visa, alltid samma hårda ord och anklagelser. "De kan inte rida, de bara flänger, de pisar, drar, sparkar." Jo tjena, visst gör det så, men de är långt ifrån ensamma om att ibland inte ta till de schysstaste metoderna - ni glömmer de värsta bovarna - dressyrryttarna som rider storhäst på hög nivå.

Nog för att det ser hemskt ut med ungar som händer i tyglarna och sparkar i magen, dock borde folk som har någon form av hästvana inse att det ser värre ut än vad det är. Hoppning är en fartfylld och flängig sport, många ponnyer hoppar bättre om det går lite vilt till och det blir tveklöst mycket roligare för både häst och ryttare om allt inte behöver vara så jävla pretantiöst och stiligt hela tiden. Ni älskar att nervärdera och kritisera de små ungarna som lyckligt kastar sig över alldeles för höga hinder - varför gör ni det? De har fortfarande inte gjort något ont, de är små, harmlösa ungar som gillar att hoppa.

Om ni vill leka miniagenter, djurens vänner-crews eller djurpoliser föreslår jag att ni tar en titt på de nationella/internationella dressyrryttarna på storhästsidan - backstage. Visst ser det flott och elegant ut när de dansar in på banan, men vad som hänt bakom de ökända kulisserna är knappast något puttigull eller mjuka tygeltag. Gramaner, sporrar som ger en gåshud, bett vars funktioner inte skulle vara lagliga ens i Libyen och stryk som skulle få er att trilla baklänges är vardagsmat för många de flotta dressyrhästar som ni drägglar över. De ryttare ni avgudar för deras skicklighet är samma ryttare som hemma på gården trycker ihop sin häst med så oschyssta medel att ni troligtvis skulle börja grina av bara skymten av ett ridpass.

Jag visste inte heller något om detta förrän jag själv blev ofrivilligt inslungad i en duktig dressyrryttares vardag. Hur har en hel värld av äckliga hjälpmedel, piskrapp och slag kunnat slinka förbi mina ögon i 19 år? Jag fattar inte att jag - och alla andra - är så fruktansvärt blinda. Å andra sidan är det som händer bakom kulisserna väldigt noga bevakat och "i skymundan" som jag förstod det - utåt ska allt alltid se så fantastiskt glassigt och hästvänligt ut.

Det jag vill komma till är att ni kritiserar fel grupp människor. Ponnyryttarna är inte hästvärldens bovar eller rötägg. Om ni vill hitta dem föreslår jag att ni vänder er till den internationella storhästsidan, för där kommer allt osmakligt ni suktar efter att finnas.


Bilderna är tagna från Ridsport I Fokus.

Det gäller naturligtvis inte bara dressyrryttare utan hoppning också - men jag anser inte att jag behöver skriva det, för folk är redan så flitiga på att klaga på dem.