.

Regnet öser fortfarande ner och jag sitter på en halmbal i stallet och känner mig allmänt emo. Om tre timmar hämtas jag och Laban för att åka in till ATG och besöka hästtandis. Innan dess borde jag hinna rida båda mina hästar, men jag inser själv att chansen att jag kommer att lyckas är oroväckande liten.

Det får bli omplanering av dagen istället. Jag vill inte rida. Jag vill inte rykta. Jag vill inte göra något hästrelaterat alls. Låt mig slippa.

Imorgon tar jag studenten. Imorgon är jag fri, eller ska jag säga avstängd, från en plats där allt är bra. Jag vill inte. Vill inte ta studenten, vill inte ha en massa gäster, vill inte få en massa presenter och oönskad uppmärksamhet. Vill fortsätta gå till skolan, fortsätta tråkas på lektionerna, fortsätta hänga i tänkarsofforna, fortsätta blanda grogg på lärarrummet och fortsätta våldgästa Maltes mackor med mina kompisar.

Nu är det slut. Över. Förbi. Jag orkar inte ens vara ledsen. Jag känner mig mest likgiltig - inför allt. Palla rida, palla träffa folk, palla äta, palla sova, palla göra något överhuvudtaget. Skjut mig, det här är helt värdelöst.