.

Idag när jag red ut på Clide insåg jag det som jag länge vägrat att inse. Min ponny, min älskade, fina ponny som jag gjort så mycket roligt med börjar bli gammal. Om ett år fyller han 20. Med tårarna rinnandes ner för kinderna insåg jag att jag inte kan skjuta upp mitt val längre. Nu står jag inför alternativen att satsa att tävla eller att behålla min bästa vän. Valet står helt enkelt mellan det själviska egot, och det rätta egot.

Jag har skjutit upp, vägrat inse, pratat bort, inte låtsats om att problemet ens fanns. Idag gick det upp för mig att jag efter hösten inte har några väggar att luta mig mot, jag har inga trygga punkter i tillvaron och ingen som räddar mig efter varje snedsteg. Jag ska föreställa vuxen, hur pinsamt fel låter inte det? Jag är inte vuxen.

Mamma säger att valet är mitt. Jag kan låta Clide stanna i Småland med de andra hästarna, och skaffa en tävlingshäst att hoppa med om jag vill. Likaväl får jag ta hem min älskling efter sommarbetet och ha honom hemma, precis som alltid annars. För många av er - ja nästan alla jag pratat med - verkar valet självklart. Ni tycker givetvis att jag ska skicka iväg Clide och skaffa en tävlingshäst "för jag älskar ju att tävla." Yes I do, men ni verkar inte förstå.

Clide är inte en häst i mina ögon. Han är en bror, en bästa vän, en nalle under täcket när det är mörkt - jag vet inte hur jag ska förklara för att folk ska förstå. Jag har ägt min ponny i sju år. Sen jag var 12 år har han varit med mig. Även om jag vet att han kommer att ha det jättebra i Småland, och jag vet att jag kommer att älska min eventuella tävlingshäst, så kommer allting att bli så fruktansvärt fel, för Clide är så självklar i mitt liv.

Hur väljer man..? Jag vet att det enda som kommer att hålla i längden är att ta hem min prins, samtidigt som det inte finns något jag hellre vill än att få fortsätta tävla.