.

Nu träffar vi inte våra lärare förrän på studenten. Efter den dagen vet ingen när vi någonsin träffar dem igen. Bara tanken på att verkligheten ser ut så är sjuk. Nu är skolan slut. Jag kommer också att ta studenten.

Det känns som att allt roligt och tryggt i livet upphör i samma sekund som jag sätter foten på trappan. Jag vet om att det inte alls stämmer, men känslan finns där hela tiden och stör varje tanke jag tänker. "Nu är det slut. Slut slut slut. De människorna du tycker mest om i världen ska du skiljas från, too bad for u."

Jag har lyckats hålla masken och vara iskall ett tag. Trots att jag är äckligt blödig har jag förvånansvärt nog inte gråtit en enda gång över studenten den senaste tiden. Inte förrän jag vände mig om och gick åt mitt håll i Malmö idag. Att höra orden "nu ses vi på studenten" var som ett ovälkommet uppvaknande som resulterade i att verkligheten hann ikapp mig. Susanne konstaterade lätt oroat att jag var dum i huvudet. Och att mina kläder satt bättre förr. Och att gråtande tjejer var väldigt ocharmigt. Good to know.

Just nu sitter jag och försöker samla tankarna. Jag borde absolut inte lägga tid på att blogga och gnälla offentligt, dock gör jag som vanligt en grov felprioritering. Ja, fel överhuvudtaget. Den här bloggen ska inte innehålla inlägg om livets mindre glamourösa sidor, det ni läser är medveten life-is-good-propaganda och med ett sånt här inlägg sabbar jag den lättsamma stämningen. My bad... å andra sidan, my blog.

Nu känner jag hur folk börjar stirra på mig och undra varför i helvete jag tror att jag kan ha långrast. I'm surrounded by a million people, but I still feel all alone.