.

Kan inte riktigt sätta ord på känslan just nu. En skitbra kväll blev på en handvändning en skitdålig kväll, som räddades några timmar senare för att sedan trilla tillbaka till jag-vill-dö-stadiet. (Överdrift för alla överkänsliga läsare).

Jag har för första gången i mitt liv fått höra att jag är en låg och elak människa (och förhoppningsvis för sista också haha), ätit god mat med fina vänner, bråkat med mamma och träffat gamla kompisar under en tågresa hemåt. Min sinnesstämning är just nu i klass med en död terrorist från ett avlägset land - jag vet varken hur det känns att vara död eller terrorist eller hur det är att komma från ett avlägset land, så det jag ville få fram är att jag inte vet riktigt vad jag ska känna. Jag är besviken, ledsen, arg, förvånad, glad och lättad. Kan någon förklara vart allt det där går ihop?

Har dock lärt mig att inte dra interna skämt inför folk som inte förstår dem. Det kan uppenbarligen resultera i personlig katastrof och nedbrytning för mig. Tänka innan man talar, så jävla tråkigt, men uppenbarligen nödvändigt.


Nu tänker jag koncentrera mig på det som varit bra - detta är trots allt en propagandablogg där enbart allt bra i livet ska skrivas ned. Tyvärr har jag under den senaste månaden misslyckats fatalt med just den biten, å andra sidan har läsarantalet vittnat om att ni hellre läser i-hate-my-life-inlägg än life-is-good-propaganda.

Det bästa med en nedstämd kväll var att träffa Ludde, M.O, Emil och några andra som jag antagligen borde veta namnen på. Att skratta ohämmat med M.O åt tråkiga människor, precis som förr i tiden, var en lättnad utöver det vanliga. Det finns fortfarande folk som inte har förändrats, som fortfarande är på samma våglängd som jag - folk som aldrig hört talas om vårdat språk eller präktighet. Först nu inser jag hur mycket jag har saknat M.O - tänk att det skulle ta tre år att komma underfund med.

Nu snackar jag gamla minnen med Robin, det är så mycket bättre än att svammla osammanhängande för ett gäng halvdöda nattläsare.