.

Jag antar att jag som vanligt är sist ut vad gäller nyheterna i bloggvärlden. Jag läste just om Mirella, och kan inte riktigt förstå hur det känns att vara i hennes situation. En tjej som har ridit hela livet, haft stora framgångar på tävlingsbanan, har flera topphästar, lever ett normalt tonårsliv och är precis som alla andra tas plötsligt ifrån det hon uppskattar mest: Sin fysiska förmåga att rida. Hon skulle lika gärna kunna vara jag, eller någon jag jobbar med, eller min bästa vän.

Från en sekund till en annan får hon reda på att efter ett visst datum kommer hon aldrig mer att sitta på en hästrygg. Hennes karriär som ryttare är över, hennes fritid som stalltjej är förbi och hennes drömmar om att nå toppen övergår till en lönlös önskan.

Jag har alltid sagt att man inte ska sitta och vara tacksam över att man är frisk och hel - då blir hela livet ett enda stort och hysteriskt tacksamhetssvammel som förstör glädjen över sådant man verkligen bör vara tacksam för. Dock inser jag i situationer som dessa att det finns tillfällen då man bör vara tacksam - och det är jag nu. Cred till Mirella som överlever att behöva sälja sina fantastiska hopphästar, säga farväl till en framgångsrik karriär som ryttare och lägga sig på operationsbordet. Man kan inte göra mer än hoppas för hennes skull att det på något sätt blir så bra att hon en dag ska kunna rida igen.