.

Det känns så konstigt. Mina vänner som jag lekt med sedan barnsben börjar flytta - vissa uppåt i landet, andra lämnar Sverige bakom sig. Är vi vuxna nu? Statusuppdatering efter statusuppdatering avslöjar att lägenheter i högre delar av landet är funna, och att de kommer att sakna Malmö mer än de någonsin kunnat föreställa sig.

Who cares about Malmö? Jag kommer att sakna DEM, inte deras hus eller kvarter. Kanske är dags för mig att också börja tänka vuxet, istället för att kramptaktigt hålla fast i det som en gång varit? Men det går inte. Jag vill inte att enstaka personer ur våra kompisgäng ska försvinna bort - det finns ingen annan i världen som kan ersätta dem.

Jag antar att detta bara är en tillfällig katastrof i min hjärna. När jag börjar jobba igen hinner jag aldrig tänka på sånt här och jag hinner heller inte lägga så mycket tid på att grubbla över min egen framtid.

Nu ska jag besöka en plats jag hoppas att jag aldrig mer behöver se. Peace out.


(Jag blir kittlad)