.

Jag kom inte in på universitetet i Lund. Det var ganska väntat, men visst svider det. Amanda och jag hade gjort stora planer inför framtiden, vi skulle plugga tillsammans tills arbetslivet skiljer oss åt. Nu går inte det. Amanda följer Sveriges elit och jag stannar kvar bland tattarbarnen utan framtid - allt är med andra ord som det brukar.

Lite ledsen är jag nog när jag tänker efter, samtidigt har jag vetat om det här enda sen jag sökte linjen, kanske har jag vetat det enda sen jag började gymnasiet - att jag aldrig skulle nå hela vägen. Nu är det bara att blicka framåt, och försöka låta bli att snegla åt sidorna där mina fina vänner utbildar sig för att driva Sverige framåt (medan jag mest står i vägen för både dem och alla andra).

Problemet är att jag inte vill jobba med hästar. Vill inte, orkar inte. Hästar är hårt slit för löjligt dålig lön. Hästar är bitande kyla och hårda slag, stor konkurrens och dåligt betalt. Visst är det roligt att jobba med hästar, men att jobba med hästar övergår ganska snabbt till att jobba för att kunna betala hyran och äta något mer exklusivt än nudlar.  

Nästa problem är givetvis att det inte finns någon annat i hela världen som jag är bra på. Det enda jag kan är hästar. Jag är komplett värdelös i alla andra situationer och skulle antagligen orsaka en smärre katastrof på samtliga företag/arbetsplatser - och vem vill anställa en livs levande katastrof..?