.

Hovis överlistade mig, Laban skrämde skiten ur mig och Ewa lyckas alltid med sina kakbak och teköp.

Om jag börjar med att berätta om Labans ondsinta idéer kan jag berätta att jag, 160 cm lång, inte är jättekaxig när Laban, dubbelt så stor, viftar med sina framben under min näsa. När han tar till fulare knep och slår med bakbenen blir jag faktiskt rädd. Jag är sådär tuff när jag känner en hov susa förbi mitt huvud med några centimeter till godo. Jävla Laban, jag sket typ på mig, HAHAHA. Dock vill jag hemkst gärna påpeka att han inte är elak, utan bara trög i huvudet som inte fattar att hans lekar och mina lekar inte är på riktigt samma nivå.

Över till te, kakor och hovslagare. Eftersom hovis gett besked om att komma någon gång mellan sex och sju gick vi in till Bergkvistarna och drack te och åt kakor. Yammi. När klockan var halv åtta hade vi fortfarande inte sett skymten av någon hovslagare, och mamma ringde som en tokig. När vi ett par minuter senare gick ut för att kvällsfodra hästarna lyfte jag Labans hovar bara för att. Guess what. Skor på alla benen. Hovis hade snabbt som en räv och diskret som en vässla slagit på hans sko utan att vi märkt det. Pinsamt, HAHA! Jag kan i alla fall konstatera att Labanbooi är snäll att sko.