.

Nu har jag ridit Laban på riktigt - han var snäll som ett lamm och jättemysig! Trots sin stora kropp var han lätt som en fjäder när jag samlade honom, han var väldigt mån om att hela tiden vara mig till lags och när han efter en stund insåg att jag inte skulle misshandla hans mun, slappnade han av och blev jättefin.

Jag är, som de flesta vet, en väldigt framåt människa som helst vill göra allt på en gång. Hade jag fått bestämma hade jag åkt och tävlat honom imorgon (inte riktigt, men ni fattar vinken lixom). Som tur är har jag en mamma som inser att mina planer ibland är alldeles för ogenomtänkta och hastiga.

Skratta eller gråta - när folk ser mig med en ny häst i ridhuset är det första jag får höra: och vad är det för fel på den där då? Hör och häpna peoples, men det måste faktiskt inte vara fel i huvudet på alla hästar jag rider. Dock sa alla när jag ridit klart att han hade världens snällaste ögon, och jag kan bara hålla med! Laban goes jätterar!

Vad som hänt idag i övrigt skulle kunna sammanfattas som hårigt. Jonna och jag (läs Jonna) har klippt och badat hästar. Som vanligt höll jag i hästen och lät person nr 2 klippa, i detta fallet Jonna. Jag kan inte klippa hästar (och tänker inte lära mig, för då måste jag göra det sen.)