.

Transporten insnöad = ingen ridning för min del. Att ge sig ut på blankis kan jag motstå vilken dag som helst, och den dagen jag inte kan är jag garranterat självmordsbenägen (och det lär inte hända). Istället för att roa mig med att Pfred Skumpen (som en tysk skulle ha uttryckt det) mockade jag extremt noga, tog bort allt spindelnät, skurade krubban och diskade vattenhinkar, matspannar och allt annat noggrannare än vanligt. Dessutom smorde jag två av mina fem träns, eller ett av mina och ett av Tereses, som jag lånat sen jag flyttade dit typ. 

Både hästen och hans box och utrustning är med andra ord skinande rent. Känns bra. Clide är dessutom besatt av saltlaktris...

----------

Imorgon får jag förhoppningsvis reda på vad det blir för heest jag får. Om jag hoppas på någon speciell? Nemo.

Jag har tyckt om honom från allra första gången jag såg honom, i ett mörkt stall hos Sven-Inge (hästhandlare i Skåne). Hans busiga uppsyn och långa pannlugg var så sött där bland alla intetsägande ponnyer. En av de som visade hästarna berättade vitt och brett om att han bockade som satan, men Anna har världens sundaste inställning till bockhästar: De har frisk och stark rygg och kan hoppa bra! Så vi provred honom i alla fall.

Jag kan inte påstå att han var särskilt "fin", men gud vilken charmig ponny! Med stora, klumpiga steg red vi rundor i ridhuset, och hela tiden varnade den gulliga lilla ponnyn mig "om du inte koncentrerar dig hela tiden tuggar du snart grus". Utan nån som helst avståndsbedömning eller antydan till taxering kastade han oss båda över hinder efter hinder utan minsta tvekan.

Jag blev lite kär i Nemo redan då - en modig lustigkurre med humor. Anna köpte Nemo och den sommaren red jag honom lite. Vi bockade loss på terrängbanan och sporrade oss igenom x antal dressyrträningar för Maria. Och kul hade vi, och om han uppförde sig? Yesbox.

Samma höst började Nemo bocka som tokig och kastade både hyresvärden och ridskoleeleverna i tak och väggar. Det var då jag fick honom - den sötaste ponnyn som någonsin gått i ett par järnskor.

Det var inte en dans på rosor, och ändå så var det just vad det var. När jag fick honom insåg jag snabbt att det bara var att börja om från början - han var tvungen att lära sig att ha kul och förbränna energi på annat än att kasta ryttarna i sargen. Efter x antal ofrivilliga avsittningar, träningar, blod, svett och SKRATT såg jag till slut resultat. Jag hade inte en bockande, "barnslig" häst längre som inte kunde hålla sig i skinnet, utan en toppenfin hopponny som bara bockade små, oförargliga glädjesprång. Hans klumpiga galopp hade förändrats till en studsig och spänstig galopp, och han blev faktiskt riktigt snygg.

Vi hade kul alltid, varje dag, varje sekund av vår tid tillsammans. Han är verkligen en häst som satte sprätt på tillvaron. Det var aldrig självklart vem av oss som skulle vinna en bockfight, eller vem av oss som höll ut längst eller var snabbast på att reagera. Men kul hade vi, alltid. Både han och jag, och jag älskar honom fortfarande.

I found Nemo, och jag saknar honom typ varje dag.