.

Är det inte patetiskt? När hon levde "hatade" folk henne, de snackade så jävla mycket skit och ansträngde sig till max för att inte låta henne vara en i gänget. Nu är hon död, och folk slänger kommentarer omkring sig om hur underbar hon var och hur mycket ni älskade henne. Ni är så jävla fejk, jag blir äcklad. Tror ni att hon skulle vilja att ni drägglade era falska fraser över henne? Det tror inte jag.

Om jag dog skulle jag bara vilja ha min familj och mina riktiga vänner vid min grav, inte en hel hög idioter som sett till att jag var utan vänner.

Om jag ska ta ner detta på en greppbar nivå kan jag jämföra med ridskoleungar som byter äklslingshäst som andra byter trosor. Om en ponny ska säljas blir denna ponnyn helt plötsligt världen finaste, bästa häst som betyder aaallt (i två veckor).

Varför?
För att folk ska tycka synd om dig, vars älsklingshäst blir såld? Eller för att du älskar att göra bort dig och är uppmärksamhetskåt? Inte fan vet jag, men så fort en häst ska dö eller säljas finns det ungar som från tomma luften kommer på hur mycket de älskar hästskrället, som tidigare inte alls varit populär. L Ö J L I G T !

Om man ska älska någon kan man göra det medan den varelsen är i livet. När den är död är det för sent. Fattar folk inte det? Finessen med att vara död är nämligen att man inte märker sådant längre, så all er påhittade fejkkärlek är bara wasting of enery.

Hoppas alla offer som mobbat Ebba Dilek tar åt sig. Hon var inte min vän, jag kände henne inte, jag älskade inte henne då och jag gör det inte nu. Vila i frid, Ebba, och hoppas att du räcker fuck you åt alla som ljuger sig gröna i fejset.

(Det är okej att vara ledsen, och att ångra allt man gjort. Men det är för sent att göra något åt det nu - för gjort är gjort.)