.

Jag har funderat på en sak. Det är underligt hur människor kan ändra sig från att vara så positivt inställda till en människa, till att bli väldigt negativt och se ner på allting en människa gör. Kanske är det en försvarsmekanism som min psykologilärare alltid pratar om - antingen älskar man eller hatar någon/det någon gör..? Jag blir i alla fall inte klok på det.

Från en sak till en annan. Ridstilar, det finns miljoner. Det gör nog faktiskt det, och alla har sin egen uppfattning om vilken som är den bästa. Samtidigt som jag vet att det finns folk där ute som uppriktigt tycker att jag rider bra, vet jag att det finns folk som inte tycker att jag gör det. Det beror ju på vad man letar efter - letar man efter en korrekt millitär hamnar jag inte under kategorin "duktig ryttare". Letar man efter någon som är noggrann med (i mina ögon) meningslösa detaljer såsom hörnpasseringar, halt på en sekund osv, då är jag inte heller duktig. Jag kräver inte komplett lydnad av de hästar jag rider. Jag kräver att de ska lyssna till min vilja, men inte att de ska lyda den blint.

Jag har tusen fel och brister. Jag är till exempel oroväckande ofta slarvig, jag vill alltid ha för högt tempo, jag lutar mig nästan alltid framåt och sitter sällan ordentligt på rumpan. I vissa människors ögon är detta som nålar - för det är millitärridning som gäller - inte hur hästen trivs eller tycker.

I andra personers ögon spelar detta inte så stor roll. Visst vore det fint om jag satt lite snyggare, men på det stora hela skadar min sits inte hästen. Här spelar andra saker roll, till exempel följsamhet, samspel och känsla. Här vinner man inte på att ha den lydigaste hästen, utan på att ha den mest positiva, nöjda hästen som trivs med vad den gör. Den lyder inte sin ryttare av respekt, utan av vilja att uppfylla sin ryttares önskningar. De som resonerar såhär tycker oftast att jag rider bra, de som vill ha lydnad och raka ryggar tycker troligtvis att jag är en slarvig jockey som aldrig fått lära mig att sitta på röven. (Just den repliken har jag fått höra hundra miljoner gånger av Stefan Sjögren;)!

Jag säger inte att ett sätt är rätt eller fel - det är ju upp till var och en att bestämma vad man tror mest på/helst utövar. Givetvis är en korsning av fullständig kontroll och gjäde att rekommendera, men det är kanske inte alltid lätt att upfylla kraven för de båda.

Samtidigt som jag beundrar Stefan Sjögren för hans ridning och sätt att lära ut, beundrar jag Anna Wemlerth för detsamma, även om det känns som att hon värdesätter glädje och samspel,medan Stefan föredrar lydnad och raka ryggar (inser att Stefan måste tycka att jag varit sommarens mardröm som bromsade hästen genom att rida in i staketet...)

Så, once again. Båda delarna är rätt och relativt viktiga i mina ögon, jag har dock bara kommit halvvägs..; )


(Förresten, tillbaka till vad jag skrev i början om att folk ändrar inställning. Man kan ju övertala sig själv till att tycka saker. Tycker jag att Lisa är snäll, förbiser jag autumatiskt hennes misstag i ridningen. Blir Lisa och jag ovänner blir hennes misstag plötsligt jävligt stora, och hennes bra sidor är plötsligt helt oväsentliga. Jag personligen är medveten om detta och försöker låta bli att lura mig själv. Andra människor borde upptäcka det nu... och detta handlar inte om något som rör mig, utan en vän.)