Alla har väl känt sig utanför
Jag är så less på livet att jag bara vill åka hem och aldrig mer komma tillbaka. Never ever again, jag kanske mår bättre av att bara mysrida min luggslitna ponny och jobba i affär..?
Det finns få saker jag blir såhär uppgiven av. Att man erbjuder sig att hjälpa till (för att alla andra har bråttom iväg för att de ska göra något roligt och jag blir kvar) och sen blir stående med allting själv medan alla andra roar sig med att röka, titta på eller bara inte göra något är en av de sakerna. Inte för att själva utförandet av arbetet spelar någon roll, utan bara principen att inte en jävel bryr sig om att jag får göra något som de skulle gjort.
Jag är världsmästare på att känna mig utanför, dock är jag medveten om det och kan därför rycka på axlarna i 9 fall av 10. Den 10:e gången ger jag barnsligt nog bara upp och önskar att folk inte var så jävla självupptagna. Jag är alltid förbannat noggrann med att se mig omkring så att en person inte står all alone och tittar på alla andra. Jag frågar alltid om den som blir ensam kvar vill följa med, oavsett vart jag ska. I skolan reagerade jag alltid om någon inte hade någon att jobba med. Jag försöker definitivt inte få mig själv att framstå som någon superhero - jag har andra svagheter som andra värderar mycket högre än att se folk som inte syns. Men eftersom jag själv är överkänslig mot utanförskap, är det värsta tänkbara att jag själv skulle utsätta någon för just det.
Jag tycker absolut att det borde ligga i allas intresse att försöka vara med och hänga på, men jag tycker också att det är omvärldens fucking ansvar att den som inte vågar leva fullt ut får vara med i alla fall. Det krävs 10 sekunder av ens liv för att fråga om den som aldrig säger något vill vara med, och om alla egon överväger saken noga skulle ni kunna komma fram till att man kan offra de sekunderna för någon annan.
Nu har jag snöat in på något helt annat än det jag började skriva om - men det ämnet var ändå inget bra att publicera. Jag är inte en person som aldrig säger något och jag har lärt mig att ta för mig, men vet ni hur svårt det är att våga bli en sån person? Vet ni att för 10 år sen var jag den tjejen som satt för mig själv och tittade på alla andra? Vet ni att jag var den som gömde mig på rasterna för att fröken inte skulle se att jag alltid satt själv? Och vet ni hur oönskad man känner sig när man behöver fråga om man får vara med? "Snälla, lek med mig fastän ni har mycket roligare utan mig, snälla."
Om man inte känner sig önskad, så vågar man inte vara aktivt sökande efter kontakt, hur gärna man än vill. Det finns inget driv i en som gör att man är rolig och söt. Man vet inte hur man tar kontakt, för allt man gör är bara pinsamt och fel.
Det kvittar hur gammal man blir eller hur fantastisk uppväxt man haft. När man blir tjejen som aldrig blir bjuden på kalas, vågar man heller inte gå den fantastiska gången man faktiskt blir bjuden. Nej, man vågar faktiskt inte det - för man vet innerst inne att man bara blev bjuden för att någons mamma tyckte det var oetiskt att inte bjuda alla.
Det finns få saker jag blir såhär uppgiven av. Att man erbjuder sig att hjälpa till (för att alla andra har bråttom iväg för att de ska göra något roligt och jag blir kvar) och sen blir stående med allting själv medan alla andra roar sig med att röka, titta på eller bara inte göra något är en av de sakerna. Inte för att själva utförandet av arbetet spelar någon roll, utan bara principen att inte en jävel bryr sig om att jag får göra något som de skulle gjort.
Jag är världsmästare på att känna mig utanför, dock är jag medveten om det och kan därför rycka på axlarna i 9 fall av 10. Den 10:e gången ger jag barnsligt nog bara upp och önskar att folk inte var så jävla självupptagna. Jag är alltid förbannat noggrann med att se mig omkring så att en person inte står all alone och tittar på alla andra. Jag frågar alltid om den som blir ensam kvar vill följa med, oavsett vart jag ska. I skolan reagerade jag alltid om någon inte hade någon att jobba med. Jag försöker definitivt inte få mig själv att framstå som någon superhero - jag har andra svagheter som andra värderar mycket högre än att se folk som inte syns. Men eftersom jag själv är överkänslig mot utanförskap, är det värsta tänkbara att jag själv skulle utsätta någon för just det.
Jag tycker absolut att det borde ligga i allas intresse att försöka vara med och hänga på, men jag tycker också att det är omvärldens fucking ansvar att den som inte vågar leva fullt ut får vara med i alla fall. Det krävs 10 sekunder av ens liv för att fråga om den som aldrig säger något vill vara med, och om alla egon överväger saken noga skulle ni kunna komma fram till att man kan offra de sekunderna för någon annan.
Nu har jag snöat in på något helt annat än det jag började skriva om - men det ämnet var ändå inget bra att publicera. Jag är inte en person som aldrig säger något och jag har lärt mig att ta för mig, men vet ni hur svårt det är att våga bli en sån person? Vet ni att för 10 år sen var jag den tjejen som satt för mig själv och tittade på alla andra? Vet ni att jag var den som gömde mig på rasterna för att fröken inte skulle se att jag alltid satt själv? Och vet ni hur oönskad man känner sig när man behöver fråga om man får vara med? "Snälla, lek med mig fastän ni har mycket roligare utan mig, snälla."
Om man inte känner sig önskad, så vågar man inte vara aktivt sökande efter kontakt, hur gärna man än vill. Det finns inget driv i en som gör att man är rolig och söt. Man vet inte hur man tar kontakt, för allt man gör är bara pinsamt och fel.
Det kvittar hur gammal man blir eller hur fantastisk uppväxt man haft. När man blir tjejen som aldrig blir bjuden på kalas, vågar man heller inte gå den fantastiska gången man faktiskt blir bjuden. Nej, man vågar faktiskt inte det - för man vet innerst inne att man bara blev bjuden för att någons mamma tyckte det var oetiskt att inte bjuda alla.
Kommentarer
Postat av: Dafie
Sjukt bra skrivet. Så rätt.
Trackback
