.

Dopet är över. Säsongen är slut. Malin har åkt tillbaka till Stockholm, och kvar finns bara jag och ett gäng hungriga hästar. Det känns konstigt, för ett par timmar sen var här liv och rörelse i varenda vrå, nu är jag helt själv i ett knäpptyst kök - som när sommarens sista elever lämnar gården bakom sig - både skönt och fantastiskt sorgligt.

Axel-lus är döpt (jag är visst inte den enda här som får öknamn i form av otäcka små djur..;). Det var ganska mysigt att gå på dopet, det känns trots allt som att samtliga grabbar i familjen Wemlerth är våra störiga småbroschor.

Det var uppriktigt sagt sorgligt att lämna Malin vid tåget. Att se henne rulla mot Stockholm och veta att vi inte ses på en månad sög. Vi har spenderat hela sensommaren, hösten och halva vintern som roomies - vi blev Piff & Puff och vi har inte varit ifrån varann mer än ett par dagar under flera månader. Om en månad ses vi igen. Malin är bäst, jag kommer att sakna henne. Skitmycket.

Om 20 timmar rullar transporten mot Malmö. Med mig har jag Laban och Cortess. Nu blickar vi framåt mot en ny tävlingssäsong och nya möjligheter. Livet leker, hur otroligt det än verkar mellan varven. Vi har haft den mysigaste hösten man kan tänka sig konstaterade vi igår, trots alla slängar av storstadslängtan och socialabstinens.