.

...du som alltid följt mig hem, nykter eller alldeles för full.

Det är något speciellt med stallgänget från Trelleborg, något som inte går att sätta ord på. Där finns en okrossbar gemenskap som aldrig ger vika - de bryr sig om varann på riktigt. En gång i tiden var jag en del av dem, nu känns det tydligare än någonsin att jag glidit iväg.

Många skulle säga att jag lyckats - jag har flyttat, skaffat ett relativt bra jobb och funderat ut en framtid, men i mina ögon är det fortfarande en förlust.

Just nu finns det inget jag önskar mer än att få tillbaka min plats i stallgängets ekosystem. De brudarna är inte alls så ytliga och pryda som resten av Sverige, vad hände med mig?! När blev jag annorlunda? När blev jag den torra tjejen som inte pratar om barnförbjudna saker och som ljuger på "jag har aldrig". När började jag förneka mina pinsamheter inför DEM?!

Louise satte ord på vad jag kände. När man tänker på "oss" så är jag fortfarande 12 år och bästa vän med Siri och Robin. Mina största idoler är elida, Annie och Louise och min innersta önskan är att bli lika duktig och cool som dom.

Those were the days, och jag skulle ge miljoner för att få känna mig hemma bland de skönaste tjejerna i världen igen.