.

Det är sällan jag tänker tillbaka på tiden på TRF, men när jag väl gör det, kommer känslan av perfektion över mig direkt. Och när den känslan kommer, är Anette en av dem som alltid finns med i mina tankar. Hon var min ridlärare när jag red i Trelleborg, och även den som stöttade upp hela projektet med att köpa Clide. Det var både en och två gånger jag önskade att jag fått snälla, oförargliga lilla Nappe istället, men det blev ju trots allt bra med min köttätande, hinderhatande lilla ponnyplutt.



TRF var en klass för sig på den tiden. Den gemenskapen som fanns på klubben slog alla andra klubbar med hästlängder. Det var alltid vi som vann hejarklackspriser och medaljer för vår fina sammanhållning, och även om vi inte vann - så vann vi ändå, för vi var TRF. Den känslan går inte att förklara, men den var så konkret att den gick att ta på.

Sen hände allt som inte fick hända och hela klubben har gått skilda vägar. Faktum är att Trelleborgs Ryttarförening knappt existerar längre, utan bara den nystartade ridskolan Brosjödal. Trots detta dras mina tankar då och då till tiden när vi alla hände med varann och spenderade all vår lediga tid i stallet.