.

Det gick bra att rida Carma, men hon testar varje möjlighet på sitt eget lilla vis. Hon gör inget busigt - det är hon för välriden för - men hon tar varenda chans hon får att driva med mig. Helt plötsligt kom jag på en hundradel av hur man ska rida henne, och så gick det så mycket bättre.

Nu har jag städat sadelkammarna i två timmar. Det hade nog bara tagit en timme om man räknar bort alla de samtal som ramlat in under tiden - Oliver och Gurras tandläkare ringde och jag fick boka nya tider åt dem, tidningen Hippson ville komma hit och fota - jag fick lova att ringa upp senare när jag tagit reda på lite mer. Hästhyrare från landets alla hörn har hört av sig för att berätta att allt gått bra (well, sånna samtal är alltid lugnande att få) och utöver det har mina buddys från stan terrat och babblat om allt mellan himmel och jord. Tacka vet jag högtalarknappen på telefonen.

Efter alla dessa random samtal förstår jag hur det känns att vara Anna (lite mer). Shit vad mycket att hålla reda på. Vem kommer egentligen ihåg tandläkaren..? Eller fotograferingar..? Eller när Brunte fick maskmedel senast..? Gosh. Här och nu sväljer jag stoltheten och börjar skriva upp saker i min kalender.