.

Ibland glömmer jag bort att uppskatta folk i min omgivning. Man fastnar i irritationsmoment och skitsnackarhysteri och ser bara allt dåligt som både man själv och alla andra gör. Det är skitsvårt att ta sig ur en sån period, och det krävs oftast en enorm kraftansträngning. Just nu känner jag att jag är på väg in i en jag-är-fett-less-på-att-alltid-känna-mig-dålig-period.  

När man är i en sån period kan man inte uppskatta något som händer. Allt påverkas av att man känner sig otillräcklig, ful, fet, mesig, sur, dålig och jobbig. Människor runt omkring känns fruktansvärt ivägen och att behöva umgås med alla snygga, uppskattade personer är som att behöva äta sniglar till frukost.

Jag vet om att jag inte är helt värdelös - då hade jag aldrig fått vara här - men man jämför alltid med de som finns runt omkring. Just här är jag omgiven av Sveriges elithjärnor i lyxförpackning. Jag tillhör inte den skaran hur gärna jag än vill. Egentligen har jag kommit över fasen där jag försökte tvinga mig själv att vara snyggast och bäst på allt för att vara okej, men när jag hör andra människor som jag anser är perfekta prata om hur de måste ändra ditten och datten dör jag lite när jag tänker på mig själv. Det kvittar nämligen vad jag ändrar och hur mycket tid, pengar och energi jag lägger - jag når ändå aldrig upp till deras nivå.

Nu tänker jag konvertera och bli positivt inställd till allt vad andra säger och gör - det är what so ever ingen annans fel hur jag är, vad jag gör eller hur jag ser ut. Jag orkar inte ha den svidande magkänslan av att ha sagt något oschysst om någon för att jag varit irriterad, eller känna hur humöret sjunker till en onaturligt låg nivå bara för att någon inte kan förstå min åsikt eller tankegång.

Nu ska jag se om vår tysta vän Alex Zetterman vill ha hjälp med att bygga bana idag. Det har han inte velat någon gång tidigare i sommar, men att erbjuda sina bristfälliga armmuskler skadar nog inte.