.

Det är inte så sugigt att bo här som jag trott. Well, jag har ju ingen Hampe som bär mina väskor, eller Chris som rättar mina fel och brister, och heller ingen Amanda att fika med - men jag har ju Malin och ett gäng hästar som till viss del vill strypa mig hänsynslöst. Carma räknas till de underbara varelser, tror jag.

Carma vill att man ska fjäska för henne, helst länge och väl med godis i fickorna. Jag kan acceptera och rätta mig när jag rider Carma en gång i månaden, men när jag rider henne varenda dag blir det andra bullar. Jag pallar, orkar och vill inte smöra för att få tränsa henne - jag kör lika fult spel som hon nu. Om det kommer att bli värre, eller om hon till slut inser att jag är lika störig och illmarig som hon är osäkert, men resultat bör det ge inom kort.

I ärlighetens namn tvivlar jag på om den stolta divan Carma någonsin kommer att ge upp, är hon för bra för mig? Vinner hon tränsningsstiden? Kommer jag behöva lägga mig och kyssa hennes hovar för att få som jag vill? Eller kommer jag rent av att få ringa Anna varenda gång jag vill rida hästen? Well, det återstår att se. Jag kör stenhårt på att inte ge vika för hennes fula spel - skam den som ger sig. När jag rider går det bättre och bättre, men vårt lilla tränsningsproblem kvarstår. Imorgon har det gått tre dagar sen jag började spela på samma nivå som Carma, hur lång tid vågar man ge det innan man byter strategi..?