.

En ny stjärna har anlänt, denna gången i form av en sexårig valack med utstrålning utöver det vanliga. Elever och lägerledare (inte minst jag själv) är i full fart med att komma på det perfekta namnet åt vår nykomling - och för att följa vad som nästan blivit en tradition får den givetvis också ett Disneyinspirerat namn. Poccahontas, Snövit, Nemo, Doris - you name it, helt omedvetet har vi snöat in på namn som vi inbillar oss att eleverna ska älska. I mitt stilla sinne frågar jag mig dock vem som charmas av namnet Doris, jag tänker bara för den förfärliga mongofisken i Hitta Nemo.

Jag tycker att hästen ska heta Klas-Kent, mest för att det är så fruktansvärt fult och jätteroligt. Hade jag åkt på ridläger hade jag lätt velat rida på Klas-Kent. Evelina och Klas-Kent, varsågod och rid.

Från nya stjärnskott till åldersnojjan som tycks plåga varenda ungdomsledare - hösten är tveklöst påväg med stormsteg och det känns som att hela mitt 19-åriga liv rinner ut i ridbanesanden tillsammans med regnvattnet. Sitter at the moment på sekreteriatet och försöker rensa hjärnan från alla du-är-körd-tankar som hela tiden våldtar min tillvaro. Att inte ha en plan suger. Min wannabe plan - som aldrig ens var en trovärdig plan - är nu om möjligt ännu mer ofrestande och utom räckhåll.


Min fina Joe Labero. Just nu springer han som en tok över hela ridbanan - tur att underlaget är bra. Mimmis enda minne av min fina prins var att han var en vild illbatting utan kapacitet för något. I år har hon ändrat sig till att han är en svårriden illbatting som åtminstone kan hoppa.