.

Det är höst. Det känns överallt - i luften, på hästarna, på människorna runt omkring mig, på musiken som spelas... Varje höst är likadan, den är sorgligt mysig. Ett långsamt farväl till den gångna sommaren.

Låten som spelas just nu ger hela höstkänslan en ännu starkare sorgmyskänsla. De enda som inte verkar påverkade av förändringen och tidens gång är eleverna. Tacka vet jag dem, vilka solstrålar de är trots regnet som envist faller.

Imorgon åker eleverna hem. Några flyger tillbaka till Italien, några reser långt upp i landet och andra stannar här i Skåne. Nu ses de inte förrän nästa sommar - det är så lång tid, men ändå så kort. Hösten skiljer folk åt, saker återgår till det gamla vanliga i skolan, eller förändras för resten av livet. Jag gillar hösten, samtidigt som jag starkt ogillar känslorna den medför.

Jag saknar Clide. Dagar som idag vill jag inget hellre än att ha min lilla prins här. Å andra sidan har jag fullt upp med andra fyrbenta mjukisar. Idag har jag visiterat varenda häst på hela anläggningen, fölen har blivit ryktade och de äldre hästarna har varit tacksamma över de godisar jag mutat dem med. I vanlig ordning har Beata och jag agerat hemmaveterinärer, och tack vare att vi är så olika har de fått en lagom dos av uppmärksamhet och pjall. Jag tycker det är enough att tvätta av såren och linda en skitig linda runt benen på dem, Beata vill helst operera dem innan hon känner sig klar. Med tanke på våra olika uppfattningar får hästarna därför en alldeles lagom behandling - den fungerar i alla fall utmärkt. ;)

Nu har jag precis sålt godis för ett par miljarder i vår (inte så) exklusiva kiosk. Teen Camps sista kväll är inledd och detta firas (sörjs?) med mängder av godis och varma skratt.

Sleep well.


En gång för många år sen gifta jag och Jönne oss på en frusen sjö i Smålands djupa skogar. Då var hösten förbi, vintern led mot sitt slut och den ljusgröna våren skulle snart komma.